The väntade dem i en löfsal. Antingen för att undvika annat grannskap eller af den instinktlika känslan, som säger den tillbakasatta, hos hvem hon finner deltagande, vinkade fru Riebnitz Leonna att taga plats hos sig och gjorde henne sedan några frågor om hvad hon läst och hvilken sorts lektyr, som intresserade henne mest? Härvid blef hon allt tankspriddare, och under det hon drack sitt the, började hon klaga öfver ett hastigt illamående, satte bort koppen, och steg upp för att aflägsna sig. Leonna tillböd henne sin arm, den hon med en tacksam åtbörd antog. Lagmanskan ryckte väl Leonna, oförmärkt af den andra, i klädningen, men det låtsade Leonna ej märka.
«Jag vet icke hvad fröken Nordenskans skall tänka om mig,» sade fru Riebnitz, sedan de kommit ett godt stycke utom löfsaln, «men i anseende till det sätt hvarmed jag bemötes, måste jag synas i bra ofördelaktig dager.» Hon fortfor efter en kort tystnad: «På förnyad bjudning, genom bref till min man från svåger Bärendorf, kom jag hit, under det att min man, som är sjöfarande, är bortrest; min tanke var, att tillbringa en sex veckor här, der jag väntade ett trefligt landtlif och ett vänligt bemötande. Fyra veckor ha ej gått förbi ännu, och jag ber Gud hvar dag att slippa härifrån. När svåger är hemma, är det bättre; jag är då mera fredad för deras sarkasmer, men han har nu varit borta öfver en vecka.»
«Det är väl muntrare när ungdomen är hemma?» invände Leonna.
«Fröken skall nog få se, jag får ingenting göra, utan att det anmärkes, ingenting säga, utan att det upprepas och vändes och förtydes.» — —
Leonna teg, hon fann sig försatt i den kinkiga belägenhet, man alltid är, när man opåkalladt får förtroende af stridigheter inom en familjekrets. I detsamma syntes en åkande sakta köra uppföre backen på vägen; afståndet var här icke så stort, att hon ej kunde urskilja ett fruntimmer, med en karl på baksätet. «Det är säkert mamsell Sellzing! Kan hon vara fru Riebnitz obekant, då hon är från samma stad?»
«I större städer kan folk ofta bo i samma hus, utan att känna hvarandra,» svarade den tillfrågade med en viss min. «Det kan likväl hända, att jag sett denna person, i min barndom; här hvarken kan eller vill jag reklamera någon bekantskap; men vänd om till sällskapet, bästa fröken! jag är nu mycket bättre, men vill ändå gå och lägga mig, ursäkta mig hos de andra.» — —
Leonna vände också skyndsamt om, för att anmäla den väntade; helt nära, men ännu dold af träden hörde hon fru Bärendorf säga: «Hela det der illamåendet var blott en uppfinning, som endast kunde narra en enfaldig landtflicka, jag skall nog veta locka fram hvad hon kunnat säga.» —
För en oskyldig själ, som tror alla om godt, är det högst obehagligt att se eller höra något mindre skickligt, eller — dåligt. Leonna tvekade om hon skulle gå in till dem, eller vända om; hon valde dock det förra, men gaf sin ankomst tillkänna genom en liten hostning.
Med hvilket deltagande frågade ej lagmanskan henne nu efter fru Riebnitz! derpå befallte hon tjenstflickan, som passat upp vid théet, att taga mot mamsellen och föra henne hit i trädgården. Leonna ville gå med, men leende drog lagmanskan henne ned bredvid sig: «du är alltid söt och god, men jag vet bättre hvad som passar sig.»
«Hvar skall den nya gästen sofva?» frågade Eva Strutz.