«I spökkammaren, söta du,» svarade kusinen skrattande. «Vore hon så poetisk och snillrik som du, Eva lilla, finge vi väl åter höra en ballad om den, i hvem vet huru många verser; men dertill skall hon väl knappt eröfra någon tid, ty jag har der låtit föra in ett stort bord, hvarpå hon skall klippa till, och då hon får ett halft dussin snälla sömmerskor i frökenkammarn utanföre, skall väl alla poetiska griller och uppenbarelser förgå, så framt hon har några.»
«Är väl detta samma fru, som lofvade henne all möjlig beqvämlighet och ostörd frihet?» tänkte Leonna för sig, men frågade: «hvarför rummet fått benämningen af «spökkammarn.»»
«Jag säger så på skämt, svarade lagmanskan leende, emedan min snillrika kusin fröken Eva Strutz, som, om vi ej vore ryssar nu, skulle vinna priset af Svenska Vitterhets-Sällskapet, har i många, många vers, behagat dikta: att en af Bärendorfs förfäder i det omnämnda rummet mördat sin hustru. Men sedan har hon blifvit så rädd för sin egen skapelse, att hon allena ej törs sticka näsan in i detta rum, ehuru mina flickor bo derutanföre.»
Svårt var att fatta, hvad som i detta yttrande var skämt eller allvar.
«Men sådant är ju ett bevis på min lifliga inbillningsförmåga, och en sådan tillhör poëten, har jag hört sägas.» Eva sade detta ej utan sjelfbehag.
Lagmanskan varsnade intet; tant Barbara tog sig en pris ur sin guldsnusdosa; Renata anmärkte med en blick, ingenting mindre än systerlig, att «det ingalunda fattades Eva inbillning.»
Mamsell Sellzing kom; hon bjöds en kopp the, både kallt och svagt; sedan företog sällskapet en promenad, för att bese en för detta ruddam, der väl inga rudor mera funnos, men väl grodor i parti.
Vid aftonbordet ville Leonna taga plats bredvid Elise, men lagmanskan önskade att hon skulle behålla den hon haft om middagen, emellan fröknarna Strutz. «Man måste för betjeningen bibehålla en bestämd ordning,» sade hon; Elise satt således vid hörnet nedanom Eva.
Under promenaden hade Leonna förvärfvat en vän i Eva, då hon bedt henne om att få läsa den omtalta balladen. Hvar och en har sin svaga sida; fröken Evas var versmakeri.
Smickrad, lofvade hon att dagen derpå lemna henne detta «hastverk,» som kunde sjungas på melodin af «Alonzo och Imogene,» den hon förmodade vara fröken bekant; men då Leonna bekände sin obekantskap, så väl med denna som några andra «visor,» förlorade hon väl något i Evas omdöme, men hon hoppades att Leonna skulle bli desto mera förtjust i hennes egna kompositioner.