Eva hade ingen aning om att Leonna, som bildat sin smak vid Schillers och Göthes poetiska arbeten, skulle genast finna det vattenaktiga i Evas rimmerier.
De liknade, — om vi våga komma fram med en liknelse om ej «ljuflig och klar,» så åtminstone träffande — de liknade diskvatten; det innehåller väl en blandning af hvad som varit på faten, äfvensom af kryddade såser, men har ingen smak; det endast äcklar.
Ingen örtsamlare är angelägnare att öka sitt herbarium, än vår Eva att samla visor; derur plockade hon allt hvad hon ansåg vackert och rörande; ty värr voro blommorna det icke.
Följande dagen lemnade hon icke allenast balladen, utan en mängd andra snilleprodukter åt Leonna, som ihågkom friherrinnans ord och bad att få låna dem hem med sig; detta bifölls med nöje.
Men fröken Eva och dess snilleprof, hafva narrat oss fram om tiden.
Det syntes vara förgäfves att vänta på unga herrskapet, denna afton, och lagmanskan ledsagade sjelf våra nykomlingar till deras sofrum, genom den förr omtalta mörka gången.
Det rum hvaruti de först inträdde, var stort med tvenne små fönster åt gården; Leonna anvistes en tältsäng; utomdess voro tvenne breda sängar bäddade för fröknarna, och det fremmande de kunde medföra.
Detta är således frökenkammaren, tänkte Leonna, och såg sig omkring i det med brokiga tapeter beklädda, något dystra rummet, medan värdinnan förde mamsell Sellzing i ett annat, som låg derinnanföre. Hennes blickar föllo på en stor gammal tafla, målad med oljefärg. Den föreställde tvenne rödkindade barn, en gosse och en flicka, om tio à tolf år. Gossen höll en vid kedja bunden gårdshund vid örat med venstra handen, med den högra kastade han en boll i luften; flickan bar en docka på armen, och en stor törnros i handen; kostymen var från förra århundradet, och artisten, om han kunde så kallas, hade ej sparat på lysande färger.
Lagmanskan hade tillslutit dörrn till «spökkammarn» med en liten rigel, och Leonna erfor nu af henne, att bilderna föreställde fruns svärfar, och en hans syster som dött i unga åren. Det ena väckte det andra, och Leonna frågade, huru nära slägt lagmanskan var med fru von Riebnitz: Med en axelryckning började den andra halfhögt:
«Min svärfar reste en åtta eller nie år före sin död till Liffland, och var dåraktig nog att der, ehuru en gammal man redan, gifta sig med enkan efter en sin ungdomsvän, vid namn von Riebnitz, som endast lemnat efter sig fattigdom, och en son, den tiden 16 års gammal. Denne yngling kostade gubben rätt hederligt, ty först studerade han ett par år i Åbo, sedan betalte han en accordsumma för honom till fändrik vid flottan. Efter tvenne års äktenskap var svärfar åter enkling.