Naturligtvis hade unga Riebnitz intet anspråk på arf, när min svärfar dog, och vi som trodde honom vara på Sveaborg under några år, som vi icke hörde af honom, fingo sedan oförmodadt höra, att han tagit afsked och rest som kofferdikapten. Som sådan anlände han ett par gånger till Åbo, och var då hos oss, någon gång. För några år sedan gifte han sig med en förmögen köpmansdotter i Reval. Hon tog en bjudning, utan mening, för kontant, och är nu här. Hon har fått en gentil uppfostran, mycket för grann för en borgardotter.»
«Bästa tant,» inföll Leonna, «om, (det jag likväl icke förstår), hennes uppfostran varit öfver hennes härkomst, så vore den enlig med hennes villkor nu, och alltid en förmån och en prydnad i hennes närvarande förhållande.»
«Nej min lilla vän! Det gör henne bara anspråksfull, och utomdess — hvad är en kofferdifarare?!»
«Men han är ju adelsman, och kan gå in igen vid militären.»
«Åh, han sätter för mycket värde på penningen och handeln, för att taga ett så klokt beslut, och om så skedde, glömmer man ej hvem hon varit.»
«Har hon då begått något felsteg i sin ungdom?» stammade Leonna förlägen, ty hon kunde ej fatta det ståndshögmod, som beherrskade den andra.
«Nu gjorde du en bra enfaldig fråga, min lilla vän, skulle hon då fått inträde i vårt hus, tycker du? men hennes far var en parveny i sitt stånd, och hvem vet af hvad för folk hennes mor varit.» — —
Leonna tog sig före att — gäspa — och blef lemnad ensam.
Hemlifvet och sällskapskretsen på Johanneshof.