Ehuru Leonna vant sig att om aftonen anställa betraktelser öfver dagens företeelser, tog dock sömnen och tröttheten öfverhand, och lemnade alla de obehagliga intryck, hon den sednare hälften deraf erfarit, i bakgrunden.
I sin djupaste sömn väcktes hon af flere talande röster, jemte skratt och sång. Blott till hälften vaken, vände hon sig, för att skingra hvad hon trodde vara dröm, men det fortfor, och nu besinnade hon, hvarest hon var, och att rösterne måste tillhöra fröknarna Bärendorf.
Hennes halföppna ögon möttes af ljussken; hon beslöt att låtsa sofva, men iakttaga sällskapet, som tycktes ingen aning hafva om närvaron af en fremmande.
Det fanns ej mera än tre fröknar Bärendorf, det visste hon; dessa unga damer voro dock sju till antalet, två voro barn om 11 eller 12 år, men lika frispråkiga som de äldre.
De flesta voro mer än till hälften afklädda, blott en, som satt med ryggen vänd mot Leonna, hade endast tagit af sig hatten. «Emma fu, — fu, — fun — dera intet så mycket på ga, — ga, — lasögonen och lorgnetten nu, utan kläd af dig,» ropade en af de små flickorna, som kastat sig midt i en af sängarne.
«Hör du Emma, hvad Bata säger?» yttrade den som såg äldst, och tillika något trött ut.
«Hvad — bry — yr jag mig om hva — den näsp — perlan säger, eller pra — atar,» stammade den tilltalade häftigt; alla de andra skrattade.
Tjenstflickan kom in med en vattenkaraff, sägande: «Fröknarna ska vara goa och int väsna så, och väcka de fremmande, som sofva redan.»
«Fremmande? är här någon fremmande? hvar! hvar!» ropade flera på en gång.
«Jesstandes! sir intet fröknarna att en ligger der i sängen, en annan är der i bakkammarn,» svarade flickan, och gick ut.