«Sannerligen ligger det intet en menniska i din säng, Emma!» sade en.
«Bara det intet är en förtrollad prins,» sade en annan.
«Mån tro hon hört alla våra galenskaper?» inföll den tredje.
«De — det skulle alls — icke ska — da!» försäkrade Emma, «men hvar i Guds namn ska — jag då lig — ga?»
«I min säng, på min arm,
Svarade bondens hustru,» sjöng Bata; men Emma ville ligga ensam, och bäddade så godt sig göra lät, på några stolar, och småningom blef allt tyst.
När Leonna vaknade, och såg sig omkring, lekte solens strålar genom det utanför fönstret stående aspträdets darrande blad, och skimrade på de eljest smaklöst målade röda och blå och gula rosorna på tapeterna. De sågo rörliga ut i denna magiska belysning; alla de andra sofvo ännu.
Hon ville ej vara vittne till deras uppvaknande; hon klädde sig derföre fort, och tyst. Hon längtade ut ur detta qvafva rum. I förmodan att mamsell Sellzing äfvenledes var vaken, ville hon be henne komma med sig ut i det fria. I förbigående kastade hon en blick på Emma, som hon på talet funnit vara en dotter i huset; visst bar hon spår af koppor, men var ingalunda hvad man kallar skadad till annat än hyn; tvärtom hade hon ett välbildadt ansigte.
När Leonna sakta drog på rigeln, kändes samma bemödande inifrån; der stodo grannarne nu med ett tyst, men vänligt god morgon på läpparne.
Leonna inträdde och såg sig omkring i «spökkammarn;» den hade ett fönster med helt små rutor skiftande i många färger, och fastän solen nu låg in, hade rummet något besynnerligt och dystert; väggarne voro mörkröda, derpå voro cherubhufvuden med förgyllda vingar, som nu af ålder antagit en bronsfärg. Dessa hufvud, något nära i storlek liknande ett tre månaders barnhufvud, bildade med vingarna stora aflånga fyrkanter. I bakgrunden af det långa smala rummet stod en paulunsäng, med styfva mörkröda sidenomhängen; festoner af samma tyg kantade med guldgaloner, svartnade af tiden, omgåfvo sängens tak, der ett adligt vapen, numera svårt att dechiffrera, intog medelpunkten. Gardinerne voro nedfällde, ty det inre af paulunen utgjorde en garderob.
Samtidigt med denna praktsäng, voro också några högkarmade stolar, som hade haft förgyllda ornamenter; öfverdragen hade varit samma slags röda tyg som fondens draperi, men deraf syntes endast fragmenter i hörnen; skärande var kontrasten emellan dessa qvarlefvor efter en praktälskande förgången tid, och den bädd, hvaruti Elise tillbringat sin natt. Det var en så kallad kistsoffa, af simpelt brunmåladt träd, med afbrutet ryggstöd. Ofvanför den hängde en tafla, ett verkligt memento mori: en dödsskalle med sina korslagda ben; rundt omkring voro dagens timmar; nedanföre tänkespråket: «Hvad du än gör, så betänk ändan!»