Ramen till taflan var af vriden bernsten. I en stor rosett, ofvanför det Bärendorfska familjevapnet, utvisade årtalet 1721 taflans ålder.
Föga anledning var att tro, det någon af de nu lefvande ättlingarne senterade förfädrens vördnadsväckande varning.
På Leonna gjorde allt detta sammantaget ett djupt intryck. Hon fick ej fram ett ord; hon nästan drog Elise med sig genom de ännu sofvandes rum.
Utkomna på gården, drog hon djupt efter andan. «Aldrig hade jag kunnat föreställa mig något sådant,» utbrast hon sedan; «hvem skulle också tro, att detta hus, som på afstånd erbjuder den fremmande en så glad och modern anblick, kan inom sina väggar hysa ett så dystert och antikt rum.»
«Det är sannt,» svarade Elise, «men mindre förundrar jag mig öfver det gamla, ty sådant har jag sett förr, än öfver det i sådan hast tillkomna moderna utseendet, ty min värd, rusthållarn, som varit här många gånger, och sist i förliden sommar, sade att boningshuset var mycket gammalt och hade blifvit tillbygdt på olika tider. Han sade att det nu bestod af sex eller sju rum på nedra botten; ofvanpå dessa hade lagmans far, i sednare tider bygt några kamrar, på ett sätt att hela huset såg ut som en liten gammal kyrka. Som jag äfven hört, att affärerna äro på någorlunda obestånd, förundrar det mig att se allt så annorlunda, inom denna korta tid af några månader. Men låt oss beskåda det litet närmare!» De gjorde ett slag rundtomkring den nyare delen af huset, och funno snart att denna var uppförd af — bräder. Endast tvenne fönster i nedra våningen hade glas, de andra voro målade; i den öfra etagen räknades tolf fönster af tre rutors höjd, alla prydda med gardiner.
«Huru träffande är icke namnet «spökkammaren» för mamsells rum,» anmärkte Leonna leende, «står det icke der som en gengångare från fordom, — skådande med mörka blickar på sina efterkommande, som lysa med bräd-målad fåfänga.»
«Fröken uttalar min egen tanke; men var så god och upplys mig, hvad är meningen med ordet spökkammaren?»
Leonna upprepade samtalet i löfsalen och lagmanskans skämt med fröken Eva.
«Har hon fallenhet och utförsgåfva, felas här visserligen icke ämnen,» anmärkte Elise leende; «men emedlertid var det bra nog, att jag ingenting hörde i går aftons, ty utan att vara vidskeplig, hade kanhända sömnen försvunnit på några timmar. Nu sof jag förträffligt i min brädlår, och hade blott ett oredigt medvetande af dem, som kommo hem midt i natten. I annat fall hade jag kanhända tagit dem för gastar. Känner icke fröken någon af dem?»
«Ett eller två ansigten drog jag känsel åt. Jag tör förr ha sett dem i kyrkan, men vet ej hvilka de äro. O, om första mötet med dem alla vore förbi!»