Medan de taga en morgonpromenad i trädgården, skola vi göra en morgonvisit i lagmanskans sängkammare.
Nyss uppstigen satt hon insvept i en stor schal på sängkanten. En liten kaffepanna och tvenne par koppar stodo på ett litet bord framför henne. Hon slog uti det ena paret, och skickade det med huspigan till fröken Barbara; sedan njöt hon sjelf med synbart välbehag, hvad som både till färg och lukt vida öfverträffade det, som vankades för den öfriga personalen.
Med skyndande steg inkom nu en lång, smärt flicka om 18 eller 19 år. Ett öfvermodigt drag missprydde det ovanligt lilla ansigtet. Det i gult skiftande rika håret, var ännu okammadt och hängde i en halföppen fläta utåt ryggen, likväl så, att en del deraf var uppfästad med en sköldpaddskam, defekt på flere tenar. Den kortlifvade klädningen sammanhölls af dragbandet kring halsen. Men de som tillhörde lifvet voro afslitna och hängde i en trasslig knut på ena sidan; klädningen hängde således bokstafligen, och hela hennes figur utmärkte den största vårdslöshet. Det var äldsta dottern; hon helsade sin mor med följande rapsodi:
«Bon matin, chere maman! Ack så roligt vi haft på Östervik och så mycket nytt jag kan berätta: bror Jean kommer hem i dag! Clas Möllerstedt och han, och ännu en tredje — som mamma svårligen skall kunna gissa till — anlände i går till Östervik; vi blefvo alla så öfverraskade, så: — Denna tredje är flickorna R—s kusin, häradshöfding Schafhausen. Mamma minns väl, hvad vi skrattade åt honom i dansskolan hos fru Gellerstedt, der han fick heta Dumbom? Men nu är han alldeles en «gentilhomme,» alldeles «comme il faut,» dansar excellent, klär sig syperbt, nyttjar både glasögon och lorgnette. Det var icke utan att han fjäsade mig i går, vet mamma, fast den enfaldiga Bina Möllerstedt, som jemt hängde mig under armen, tog hans artigheter åt sig. Apropos! Hon och flickorna R. kommo hem med oss i aftons. De skulle eljest tillika med herrarne komma först på eftermiddagen i dag, men jag hade mina skäl att få hit dem förut. — Ännu något mera, vi ha ett bref med oss från pappa; ungherrarne ha träffat honom i Borgå. Han kommer säkert hem i dag eller morgon.»
Hennes mor, som ännu ej fått tillfälle säga ett ord, begärde nu se brefvet.
«Den envisa Emma — ville nödvändigt ge det till mamma, hon är väl här straxt,» svarade dottern och fortfor: «Jean säger att han väntar hit några bekanta, som han bett komma till pappas namnsdag i thorsdag. Jag vill nödvändigt hafva den der plånboken färdig till dess; med den skall Wendla R. hjelpa mig; de andra kunna sy på min pelerinkrage, sjelf har jag nog att göra för att öfva in det musikstycke pappa skickade hem i förra veckan, och som jag hittills försummat. Ack mamma, hvad det vore bra, om «la bourgeoise» ville hjelpa mig med det välsignade landskapsstycket ändå. Det passade som en namnsdagsgåfva åt pappa, och för att den dagen få det uppsatt i salongen! och hvad det nu varit roligt, att ha de nya kattunsklädningarna — men derpå är icke att tänka.» — —
«Derföre har mamma sörjt, min söta flicka!» och nu redogjorde mamma i sin tur för hvad som passerat.
«Sömmerskan kom förträffligt till pass, men fröken Nordenskans — de som sett henne i kyrkan, säga hon är vacker,» invände fröken Jeannette, «är detta sannt?»
«Det är hon äfven; hon är ett ämne till något nobelt, ehuru hon ännu är litet blyg och enfaldig, men det ger sig nog. Jag skall säga dig i förtroende, att jag önskar, att hon måtte finna det trefligt här, ty ett mera passande parti för Jean finnes icke.»