«Åh mamma har ju för längesedan bestämt Thilda —stråle för honom,» invände Jeanette skrattande.
«Det var väl så,» tillstod mamma litet förlägen, «men ser du, den tiden ansågo vi oss förmögna ännu. Thilda är visst en charmant flicka i många afseenden, men hon medför ingen redbar förmögenhet; deremot har Leonna ett stort arf; arrangeras detta parti skickligt, — och det förstår nog pappa, — blir Johanneshof skuldfritt, och vi kunna som förut lefva i Åbo, och» — —
Här kom pigan och afbröt dem, i det hon ville hafva mera kaffe åt fröken Barbara; lagmanskan befallte henne höra efter, om det var städadt inne hos mamsellen och fröknarna; om de fått kaffe o. s. v., sedan skulle hon be fröken Emma komma hit — men nu kom Emma sjelf inrusande, och utan att helsa god morgon, sade hon häftigt stammande till systern:
«Jag kunde väl tänka att du intet unnade mig säga mamma, att pappa kommer hem; hade jag ej lagt brefvet under min hufvuddyna, hade du nog knipit det.»
«Sta' du, jag ville icke bemöda dig med så många p—p—per,» sade Jeanette skrattande.
Emma harmades, modren sade intet dertill, men bröt brefvet, som alla tre läste på en gång. Lagmannen skref, att han alldrasist vore hemma om onsdagen, att han förde hem med sig en gäst, den han likväl icke namngaf, men för hvilken han ville ha ett rum i ordning; liksom i förbigående yttrade han: det han med denne om fredagen skulle besöka friherrinnan Perlkrans.
Under det att lagmanskan klädde sig, bråkade alla tre sina hjernor med att utgrunda hvem den fremmande kunde vara, för hvars skull ordet «ordning» var understruket. «Det måste likväl vara någon äldre betydande man, efter han är bekant med friherrinnan Perlkrans,» menade lagmanskan.
Mor och döttrar mötte Elise och Leonna i förstugan der nere; alla följdes derefter åt i «frökenkammarn.» Der presenterades de andra unga damerna för Leonna, som tre fröknar R. från Östervik, och mamsell Möllerstedt, dotter till majoren som rådde om Vestervik. «Yrhättan Bata» var tredje dottern i huset.
«Och här är en mamsell, som blir hos oss några dagar,» fortfor lagmanskan. «Låt nu se, att ni äro snälla och hjelper till, så få flickorna sina klädningar färdiga, för att öfverraska pappa på sin namnsdag i öfvermorgon. I skolen då få dansa för omaket, det lofvar jag.»
«Ja bevars, söta tant!» ropade alla med en mun, och voro genast färdiga. Men ingen hade fingerborg med sig; för att nu skaffa fram sådana, jemte tråd, silke, synålar, vax och skrufdynor åt hjelperskorna, sprungo husets döttrar som yra höns, utan att Elise kunde erhålla ett mått af dem. När hon sedan fått de raka våderna, jemte deras kilar klippta, anammades de genast, och man arbetade en stund så ihärdigt att «det var lust och glädje att se derpå,» yttrade lagmanskan, som gick för att göra sin morgonvisit hos tant Barbara.