Men ack, snart uppstod ett kacklande bland damerna i frökenkammarn, föga olikt det, som fordomdags frälste Kapitolium; men man sydde ändå flitigt.
Nu kom frukostbud, och de skyndade mangrannt bort; Leonna som satt inne hos Elise, under föregifvande, att hon behöfde bordet, begaf sig efter. De andra voro i friskt arbete; endast spåren af ost på en tallrik, samt fragmenter efter grädde på den stora filbunken voro synliga för de sistkomna.
Hvarken fru Riebnitz eller «Strutsarna» voro tillstädes; af värdinnan såg man blott en skymt. Lemnade af det öfriga sällskapet, som skyndade bort, sedan de ätit, frågade Leonna af huspigan, hvar de äldre damerna voro. «Fröken Barbara äter icke frukost förrän sent, ty hon doppar i kaffe, och unga hennes nåd mår icke bra. Fröken Renata hjelper hennes nåd med skorpbak och bakelse, och fröken Eva har läst in sig på vinden och skrifver,» redogjorde jungfrun.
De «snälla» sutto med arbetet framför sig och sågo på, huru Bata och hennes leksyster dansade en ekosäs, efter Jeanettes musik vid ett gammalt ostämdt klaver med två brustna strängar. Bata härmade någon så träffande likt, att de andra ville kikna af skratt.
Lagmanskan kom in som hastigast, för att se hvad som var på färde. Äfven hon roade sig åt flickans härmningsförmåga men anmärkte: att Bata äfven måste ha något nytt, ty hon hade växt ansenligt. — Äfven den högre klassen var ännu den tiden så fördomsfull, att ej vilja se sina döttrar i byxklädningar längre, än på sin höjd till åtta års ålder.
En af Emmas klädningar skulle ändras för henne, och flera undergingo skärskådande; medan hon derom rådgjorde med mamselln, ropades på mera arbete från yttre rummet, men Elise skulle först stryka ut sömmarne och jemna de hopsydda våderna; då befunnos några vara upp och nedvända i fasonerna, kilarne förvexlade och orätt fastsydde: allt måste sprättas upp igen. Lagmanskan sade ingenting, men klappade Leonna, som redan hade ärmarna färdiga.
Om middagen när alla voro samlade i salen, kom fru Riebnitz äfven dit; hon såg blek och upprörd ut; hon helsade flygtigt på sällskapet — och gick för att intaga sin vanliga plats emellan Barbara och Renata.
Leonna vände sig till Elise, för att säga, hvem det var som kom, men förvånades att äfven se henne synbart upprörd. Man satte sig, och «mamselln» var en alltför obetydlig person, att någon annan än Leonna blef varse, att hon föga njöt af anrättningen.
Enligt en öfverenskommelse förut, hade hon och Elise iordningställt sitt arbete förut, som de medtogo och begåfvo sig till grottan, för att söka fria luften och för att freda sina örhinnor, ty Jeanette satt vid det skrällande instrumentet, för att inöfva sin musik; under det de andra skulle sy, hvad Elise haft omsorg att tråckla och laga i ordning. Emma, som fattat vänskap för Leonna, ville komma med dem; hon skulle sprätta upp den klädningen, som skulle vändas och ändras för Bata, men måste lemna dem några ögonblick, för att gå efter sin sax. Medan hon var borta, frågade Leonna om icke mamsell Elise kände fru Riebnitz.
«Jo,» svarade hon, «vi ha ofta lekt tillsammans som barn, och sedan varit i samma pension. Det var mig så oförväntadt, och väckte så många, många minnen att återse henne här! Namnet Riebnitz var mig alldeles obekant.»