«Göra narr af oss — hvarföre det, menar fröken?»
«Nå, just icke af mamselln, men väl skratta de inom sig åt Leonna och mig.»
«Söta fröken hvarföre det? jag ber så mycket!»
«Nå, emedan — emedan mamsell just kommit hit för att arbeta, och» — —
«Vidare söta fröken!»
«Och får betalning för sitt arbete; men Leonna har kommit hit för att roa sig med oss» — —
«Men vet du Emma,» inföll Leonna med ett henne ovanligt allvar. «Du är obeskedlig och otacksam mot mamsell Sellzing. Hon arbetar visst för sina behofver hemma hos sig och detta länder henne till heder, men hon är ej van att borta vara en slaf för andra. Ingen vet bättre än jag, huru ogerna hon lemnade friherrinnan Perlkrants, för att komma hit. Din mamma hade någon möda att öfvertala henne dertill.» Elise tryckte stillatigande Leonnas hand.
Förlägen stammade Emma: «förlåt, jag ville visst ej säga något förolämpande.» Hon fortfor sedan med allt större ifver: «gör mig till viljes goda mamsell! Laga först min och Batas klädningar färdiga, och lemna Jeanettes till aldrasist.»
«Hvarföre så? Hon är ju frökens äldre syster,» invände Elise.
«Åh, bara derföre att hon sjelf gör ingenting, bara sjunger, spelar och spektaklar, och vill att alla skola stå på tå för hennes nycker och infall. Att detta är mammas fel, som gillar allt hvad Jeanette gör, det vet jag nog; till och med när hon skrattar och gör narr, för det jag stammar, och ej är så vacker som hon, derföre» —