«Det är bra illa, jag medger det,» afbröt henne Elise, «men besvara nu uppriktigt min fråga, och blif ej ledsen. Hvarföre stammar också fröken Emma så mycket?»
«Det var verkeligen en besynnerlig fråga, hur kan jag rå derför?»
«Långt mera än fröken kan tro. Huru kom det sig, att fröken för en stund sedan stammade litet och allsintet ibland, och nu häftar det vid hvarje ord, detta måste ega någon orsak. Fröken tänker nu bara riktigt efter.»
Tyst i några minuter svarade flickan: «jag gör det mera när jag blir ond.»
«Men icke har fröken kunnat blifva ond på någondera af oss, vill jag förmoda.»
«Ack visst icke, men när jag tänker på Jeanette och all hennes elakhet mot mig, så får jag» — — —
«Förlåt söta fröken, att jag åter faller i talet. Det är ej elakhet, blott barnslig kittslighet, ett oförstånd, som visst icke passar hvarken för hennes kön, eller ålder — men ingen lär också hafva sagt henne huru fult och illa det är att retas med någon, mycket mindre med sin egen syster, som oaktadt hennes fel, ändå älskar henne — ty icke sannt: fröken Emma skulle aldrig på allvar önska att det hände fröken Jeanette något ondt?»
«Nog har mamsell rätt i det,» svarade Emma eftersinnande. «Jag minnes nu huru jag i vintras gret när hon var sjuk, och bad Gud att hon ej skulle dö; utan att alls tänka på att hon några dagar förrän hon sjuknade, till och med narrade pappa att skratta åt mig, som likväl sällan händer, och det i närvaro af flera herrar till» —
«Nu är jag äfven öfvertygad,» försäkrade Elise, «att fröken Emma, bara hon med allvar vill, kan vänja sin syster från att gäckas med sig, och sig sjelf att stamma.»
«Ack söta goda mamsell, det hade jag nog lust att försöka; men huru?»