«Genom en ihärdig uppmärksamhet på sig sjelf. Fordrar fröken Jeanette någon liten tjenst eller biträde, vet jag nog, att hennes goda syster uträttar det gerna, ty hvad är vackrare än hjelpsamhet emellan syskon? Har hon deremot lust att retas, låtsa då hvarken höra eller se henne, ty det lönar ej mödan att förarga sig; gå bort ifrån henne men visa intet humör, hon skall då blygas, och låta bli en annan gång. Äfven bör fröken taga sig till vara för vissa ord, som äro henne svårare att uttala. Fröken har till exempel lättare att säga: «goda tant» än «söta tant» som då blir sta — tant. Håll så ut en tid, och jag svarar för att alla skola anse fröken Emma, för en god och söt flicka, som endast varit för häftig och snarsticken ända till dess hon träffade en som vänskapsfullt och uppriktigt sade henne sina fel, och huru hon borde ändra dem.»
Emma kastade sig högt gråtande kring Elises hals, kysste henne och tackade för hennes råd, dem hon skulle söka att efterfölja. Leonna som varit en tyst, men högt intresserad åhörarinna till deras samtal, styrkte henne i denna goda föresats, och slöt sig med aktningsfull vänskap ännu närmare till Elise.
Nu var deras medtagna arbete slut, och de gingo upp. Elise med det glada medvetande att hon sökt göra det goda; men utsädet fordrar god jord, och skörden kommer först med tiden. Gud ser likväl till viljan. — —
I huset rådde stor uppståndelse; det sopades, dammades, skurades, fönster tvättades, sängkläder buros ut och in; med ett ord, det var en dag, anmärkningsvärd i husliga litanian.
«Tycker Emma att det nu är tid på att gå och spatsera?» frågade Renata och kastade en af sina hvassaste blickar på våra vänner; i det hon snodde förbi dem i förstugan.
«Vi ha haft arbete med oss och varit flitiga,» svarade Elise, som nog fann, att detta gällde henne.
«Hvar äro de andra flickorna?» frågade Emma. «Inne och sy!» svarade med en viss häftighet i tonen, hennes mor, som stack hufvudet genom köksdörrn; derpå befallte hon Emma tillsäga Maja Stina, som tvättade fönstren i salongen, att hon och frökenpigan, skulle föra en af sängarne från «frökenkammarn» till den nya «herrkammarn;» de skulle skynda sig.
Hvar de «snälla» nu äfven voro; — i frökenkammarn voro de icke; arbetet låg i samma tillstånd, som då Elise hade lemnat det ifrån sig; der stod äfven en båge med ett halffärdigt schattersöms arbete. På bordet låg ett äfven ofulländadt landskap i blyerts; allt annat var i det nogaste färdigt, utom en björk och en betande ko; att dömma efter de många misslyckade försöken hade tecknerskans genie, eller rättare sagdt tålamod, här gjort bankrutt. Originalet låg äfven der: ett väl lyckadt stentryck.
«Ack den som hade tid!» suckade Elise, som med kännareöga jemförde teckningen med originalet: vi vilja så kalla det.
«Att förfärdiga det? Sådant skulle visst upptagas mycket väl,» försäkrade Leonna skrattande. «Hörde icke mamsell Elise vid bordet i middags, huru tant Bärendorf för fru Riebnitz beklagade den «stackars» Jeanette, som icke hinner förfärdiga sitt landskapsstycke till fadrens namnsdag, men fick intet svar.» Sedan hörde jag henne i förbigående säga till Jeanette: «Nog har jag gjort hvad jag kunnat, ty be henne derom, gör jag icke — men jag begriper intet när mamsell Elise skulle göra det, ty de lassa ju det ena arbetet på efter det andra.»