«Nog ser det mörkt ut, men om jag stiger tidigare upp i morgon, så hvem vet! Fröken Leonna förråder mig väl icke?»
«Ingalunda, men då tillfaller hedern fru Riebnitz» — —
«Desto bättre! Som de icke lära yttra någon tacksamhet derför, blir saken oupptäckt, och jag gör henne en liten tjenst.»
De som skulle föra ut sängen, kommo nu in. På mamsells fråga efter fröknarna, svarade den äldre, i hvilken Leonna igenkände Grottans Sibylla. «Åh, vi vänta unga herr «Schan,» som i går kom hem tillika med majorens son; de ha båda blitt «oppserare». — Jag tycker allt hva lill' Schan ska' se rasker ut!» Hon hade varit barnsköterska i några år i huset, och var något frispråkig.
«Hvad har detta att beställa med mamsells fråga efter fröknarna?» sade Leonna skrattande.
«Väntas nu! Då de väntas hit nu på eftermiddan, gick väl fröknarna till sjöastrand för att ta mot dem kan jag tro. Jag såg från fönstre att di raka med gångstigen på ängen i ons.»
«Hit ska än komma en herre till, som heter «Långätt,» efter hva fröken Sjanetta sa,» tillade frökenpigan. «Prat int länger nu,» fnös gumman, och så bar det af ut med sängen, som erhöll väldiga knuffar.
Vägguret i yttre rummet slog fem, sedan sex, och inga fröknar syntes till, utom Emma som gick fram och åter i små bestyr, men nu kom lagmanskan omklädd och nöjd, att allting var undangjordt, och ville gerna taga en öfversigt af hvad som här var färdigt. Hon syntes förundrad att ej finna de «snälla,» men låtsade alldeles icke höra, att de varit borta hela eftermiddagen. Nu syntes de allesamman komma in på gården i sällskap med fyra ungherrar. Lagmanskan gick dem till mötes, kysste en ung militär och förde dem till de nya praktrummen.
En stund derefter, kom hon för att afhemta Leonna. Inställsamt bad hon mamsell Sellzing ursäkta det ringa biträde hon haft af de andra flickorna. «Men hon litade helt och hållet på mamsells godhet och snälla fingrar,» sade hon. Icke derföre att hennes flickor vore utan kläder, men pappa skulle misstycka, om ej de nya vore på den dagen, — hon fann tillika att det vore stor synd om den lilla Etta, när de andra tre syskonen blefvo så nya och nätta. Mamsell måste vara söt och tråckla ihop ett lif till en kjol, som vore alldeles färdig, bara den rynkades och syddes vid lifvet — — — — —
När hon gick, frågade hon, om mamsell ville vara god och komma upp i salongen för att dricka thé; när detta blef färdigt, skulle hon tillsägas eller kanhända hon heldre ville ha det till sig. Svaret inses lätt.