Öfra våningen i nya delen af huset, eller för att begagna lagmanskans favoritterm «bel etagen,» bestod af två stora rum, förmak och salong, samt «nya herrkammarn» med fönster åt gården. Förmaket var inredt efter den tidens bästa smak, med sidenmöbler; men salongen var enkel: några spelbord, en soffa, för resten bänkar, och ett fortepiano antydde, att detta rum endast var egnadt ungdomen; här hade man nu slagit sig ned.
Tant Barbara intog högsätet i soffan; hon var i stor toilett, om man så kan kalla en mycket snäf sidenklädning, garnerad med många rader smala utsydda trådflors rimsor: en «puderkappa» nästan i form af nutidens mantille, af gulnadt blommigt silkesflor, och några hvarf sammetsband på det tunna ljusa håret fulländade hennes paryr.
Framför henne stod unga Möllerstedt; han måste för henne redogöra om sällskapslifvet i den stad, der de varit i garnison, ty hon var i aflägsen slägtskap med några der ännu boende familjer, sade hon. Herr Fanjunkarn syntes liksom stå på glödande kol, med ena örat vändt till gamla fröken, det andra jemte båda ögonen riktade på de unga damerna, som stående vid ett fönster nära dörren till balkongen skrattade emellan sig, samt tycktes observera några närstående personer, som likväl icke kunde ses af den inträdande Leonna.
I soffans andra hörn satt, eller rättare sagdt — vräkte sig, den af tjensteflickan omtalta «Lång-ätt.» Ytterligt modernt klädd, med glasögonen uppskjutna på pannan, syntes hans tankar uteslutande vara fästade på halfstöflarne med bruna skaft, på hvilka han slog med en rotting, så att det genljöd i rummet; om detta nu var för att gifva takt åt sin egen värda tankegång, eller åt fru Riebnitz' musik vid fortepianot, lemnas likväl osagdt. I sednare fallet hade det dock varit något misslyckadt.
När Leonna vid lagmanskans hand inträdde i rummet, satte han lorgnetten för ögat och reste sig med en förnäm nonchalans; han presenterades som vice häradshöfding von Schafhausen.
Leonna följde riktningen af de andra flickornas blickar; på balkongen såg hon Eva Strutz i ifrigt samspråk med den fjerde af herrarna, deruti kunde hon icke finna något anmärkningsvärdt, eller något att skratta åt; och hon ville gå till fru Riebnitz, som satt ensam vid fortepianot; men qvarhölls af Jeanette. «Är du icke lika nyfiken som vi andra, att veta hvad tant Eva har otaldt med den skefögde magistern?» frågade hon.
«Alldeles icke, men jag förmodar, efter han som magister har studerat, att hon rådfrågar honom om det hon skrifvit hela dagen.»
«Hvad du alltid är klok, Leonna! det har ingen af oss hittat på, utan trodde fullt och fast, att det angick en kurtis dem emellan.»
Leonna såg sig bestört omkring, om någon hört detta opassande uttryck, men herrarne stodo samlade omkring lagmanskan och besågo ett af familjeporträtterna i andra rummet.