Veckan gick förbi utan att Leonna hörde ett ord om Feodor.
Om lördagen sade Nordenskans till sina fruntimmer: «Laga nu en god matsäck i ordning: vi resa till kyrkbyn i afton, och dröja der öfver morgondagen. Jag har ännu en gång lust att vara herre i mitt eget hus, men jag vill ha heder af middagen.»
Dessa ord klingade som musik i Leonnas öron; ja de gåfvo återljud ända in i hjertat, ty att pappa skulle ha fremmande, det var säkert, och lika säkert blir han bjuden, hviskade hoppet.
Lätt som en fågel, hjelpte hon den trögtänkta modren med tillredelserna; man bakade fint bröd, «godrån» och «systerkaka,» hönsen måste släppa till af sin hoppgifvande ungdom, en ny rökt skinka uppskars och proberades. Dessa och andra goda saker instufvades i vagnen, och klockan åtta var man framme.
«Har ni lust, så gå vi och se huru Greta Lisa finner sig i sitt nya hem,» sade kapten Nordenskans, sedan han tagit en liten «aftonrisp.»
Vid porten träffade vårt sällskap tillsammans med Feodor och Schalinsky; allt sedan vagnen körde in på gården, hade dessa gått som — ja just som katten kring het gröt.
«Vi borde vända om, och be herrarna stiga in,» yttrade Nordenskans med vanlig rättframhet, men hvaruti röjdes en viss hjertlighet, sedan löjtnant Feodor blifvit tillbörligt presenterad af Schalinsky. «Men vi ärna göra en liten exkursion hit i granskapet; gören oss sällskap, mina herrar, och kommen sedan in på en sup och en smörgås.»
En inbjudning mottages merendels alltid så, som den göres, så äfven här.
Man lemnade kyrkan till höger, prestgården till venster, följde sedan en gångstig inåt skogen, der den förr omnämnda backstugan låg.
På stenen, som utgjorde trappan, satt Greta Lisa och stickade, nära bredvid sällskapade gossarna med en gris och några får, så tama, att de togo bröd ur barnens händer; göken ropade i ett af de omkringstående träden. Det var en liten idyll.