Fåren, som först varsnade vårt sällskap, rakade inåt skogen. Vid åsynen af herrgårds-herrskapet, steg Greta Lisa upp, yngsta gossen gömde sig blyg bakom henne, men Gustaf var icke blyg; han hade ofta sett dem. Frimodigt gick han att «smälla hand,» och skrapa bakut med foten, men fick i detsamma ögonen på Feodor, som höll sig något undan. Gossen glömde nu allt annat, och sprang till modren. «Mamma! ryssen är här också, för hvilken du ber Gud alla dagar!»
Med några varma ord och ett handslag, som sade ännu mera, tackade Nordenskans Feodor för räddningen af tvenne menniskolif, och Leonna? — —
Har någon af mina läsarinnor sett en redan älskad person omstrålad af den sköna gloria, ädelmod och sjelfuppoffring skänker — då, men också endast då kunnen j fatta Leonnas sälla känsla i detta ögonblick. Kanske uttalade sig något i den handtryckning, hon följande fadrens exempel, skänkte honom.
Qvällen var långt framliden, och löjtnanterna, som sett fru Nordenskans gäspa oräkneligt många gånger, togo afsked vid deras port med löfte att infinna sig till middagen dagen derpå.
Leonnas hjerta klappade högt af fröjd; ty hon såg att Feodor vunnit fadrens bifall. Ännu genom fönstret nickade han vänligt åt den långsamt bortgående, som kastade en blick till den älskades boning. «Sannerligen jag vet hvad f—n jag skall tänka om Petter, som alltid förtalar den hyggliga karlen,» brummade han liksom för sig sjelf.
De som älska drömmar, och deras symbolik, skulle väl gerna vilja känna dem, som denna natt gycklade omkring Leonnas läger; men de hade inga former, endast glädjefulla aningar genombäfvade det sextonåriga hjertat. De rörde blott det närvarande, framtiden öfverlemnade hon åt Gud, och snart njöt hon oskuldens lugna vederqvickande sömn, ty under hennes såkallade drömmar, låg hon vaken med slutna ögonlock.
Det kunde vara omkring midnatt när hon vaknade, och trodde sig höra röster af menniskor jemte ett besynnerligt knakande och ruskande ljud, men hon somnade snart ifrån alltsammans.
Det första hon kastade sina blickar ut genom fönstret, sedan hon stigit upp, gaf henne en förklaring öfver hvad hon hört under natten. Ungefär ett stenkast från deras hus, hade man rest upp en temligen stor löfsal. Soldater buro nu dit ett bord. Allt manskapet uppställdes i rotar och leder af officerarne; det såg ut som de väntat någon, ty alla voro i full uniform och de flestas blickar riktades mot vägen som förde dit.
Leonna sprang ned för att be sin mor komma upp; hon ville ej stå allena i fönstret, och mötte fadren i trapporna. «God morgon pappa! Hvad är på färde?»
«Det blir stor parad i dag, min flicka.»