«Stor parad med så litet folk, pappa, och utan musik?» — —
Med ens hördes hästtraf från vägen och en klingande fältmusik; om några minuter passerade chefen och flera officerare, ridande på utmärkt vackra hästar, jemte musik och manskap, förbi deras port och förenade sig med de andra på planen.
Officers-korpsen samlades i löfsaln, der en grekisk prest, i sin långa asiatiska drägt, förrättade gudstjensten; sedan bestänktes alla närvarande, jemte de förbi defilerande trupperna med vatten ur ett silfverfat, hvars starka förgyllning glimmade som eld mot solen.
Det efter hand kommande finska kyrkfolket stod på afstånd och såg på detta för dem alldeles märkvärdiga uppträde.
Nu ljöd sammanringningen till deras egen gudstjenst och alla skyndade sig dit. Militären skingrades äfven; snart skulle man ansett allt för en dröm, om ej träden stått qvar. När Nordenskans med fru och dotter, äfven begåfvo sig till kyrkan, sågo de löfträd framför hvarje dörr der någon ryss bodde. De firade sin pingst: «Löf-hyddornas högtid.»
Middagsgästerna bestodo af pastorn med dess fru och ett par äldre herrar possessionater, som Nordenskans träffat i kyrkan, äfvensom de båda löjtnanterna.
Samtalet vände sig omkring den ståtliga paraden, de vackra hästarna och brunsdrickningen vid landtmätarbostället, dit öfversten anländt dagen förut.
«Är hans fru och svägerska äfven komna?» med denna fråga adresserade pastorskan sig till Feodor, hennes vis-à-vis vid bordet. Han låtsade icke höra frågan.
Hon vände sig då till Schalinsky, grannen till venster: «Det är oss alldeles obekant,» försäkrade han, och antog en högst förvånad min.