«Han sjelf såg ganska hygglig ut, och förde sig bra, men hurudan är frun? Hon skall, efter hvad jag hört sägas, tala temligen god svenska.» Dessa ord voro så bestämdt riktade till Feodor, att han ej kunde undvika att svara och detta skedde med en viss tonvigt: «Jag har icke den äran att känna vår öfverstes fru eller någon af hans familj.»
«Umgås löjtnanterna icke i hans hus?» frågade prestfrun förundrad.
Feodor var ifrigt sysselsatt med sin vackra granne, för att höra — på annat öra.
Schalinsky tog en egen min, men svarade sedan skämtande: «Hvad ha vi subalterner för anspråk att närmare umgås i chefens hus. Vi känna hvarandra; men endast i tjensten. Vi göra våra uppvaktningar och dermed väl.»
«Nå annorlunda gick det till hos öfverste Dunkers, der jag var som ogift,» utbrast frun. «Han gaf både frukostar och middagar, der alla hans officerare, räknadt från den första till den sista, voro bjudna, och alltid voro hans fruntimmer närvarande vid bordet. Er öfverste — förlåt mig det — måste vara en smulgråt.»
«Förlåt, jag förstår ej sista ordet.»
«Det betyder snål —»
«Ah! Det är han icke, nog hedras vi äfven någongång med en bjudning, men inga fruntimmer äro närvarande.»
Leonna, ehuru oerfaren, insåg likväl det undvikande i deras svar, och för att bry Feodor sade hon, likväl så att ingen annan gaf akt derpå: «Öfverstinnans syster syntes ej vara kusin Feodor alldeles obekant, ni studsade vid hennes möte hos Smitts i vintras.»
Han rodnade lätt: «Menar kusin Leonna den person, som vann inträde der under denna benämning, så har jag väl sett henne förut, men känner henne blott af ryktet.»