Leonna ångrade, utan att veta hvarföre, det hon sagt.
Utan sökt anledning, och utan att ådraga sig någon uppmärksamhet, blefvo Feodor och Leonna mer än en timme för sig sjelfva i salen; ty efter kaffet hade de äldre herrarna slagit sig ned vid ett spelbord i ett rum, de båda fruarna pratade tillsammans i ett annat. Våra unga tre roade sig först med en kortlek: Schalinsky var en tusenkonstnär; men han utkallades snart af sin «passopp» och när han återkom, träffade han alla så, som han lemnat dem.
Äfven Leonna och hans vän stodo ännu allt vid samma fönster, men hennes hand hvilade i hans, och blickarna, de hade ett helt annat uttryck! med en den vackraste purpur på panna och kind, drog Leonna undan sin hand och skyndade ut; Feodor tryckte vännens hand med ett sakta, men uttrycksfullt «tack!»
De skiljdes sent. Nordenskans, belåten med sin dag, anmodade de båda löjtnanterna att snart helsa på vid Grönskog.
Detta kunde likväl icke ske förrän nästa söndag, när paraden var förbi. De inträffade middagstiden.
Leonna såg med allt högre glädje, huru upprymd och treflig fadren blef i umgänget med «sina unga bröder.» Det var något, som återförde honom sjelf i det förflutna.
Vårt lilla sällskap hade för att njuta af det fria, suttit ute på den med doftande rönnträd omgifna trappan. Feodor hade underrättat dem, att hans far var död, sedan mer än ett år; att hans mor njöt pension, och ärnade under denna sommar resa till sin födelseort, Hamburg, der en syster ännu lefde. «Jag hoppas» tillade han, «att mitt bref ännu skall träffa henne i vårt fordna hem. Jag skref för några dagar sedan, då jag ännu ej visste, hvilken lycka skulle hända mig. Kunde jag ej underrätta henne om mitt intressanta granskap och den vänskap, hvarmed jag här omfattas?»
«Ett grannskap som alltid skall glädja sig öfver herrarnas besök,» svarade Nordenskans vänligt, «men apropos af bref — så måste ni ursäkta mig, god' vänner. Jag har ett ganska angeläget, som måste expedieras, budet far till staden i afton. Jag öfverlemnar er åt mina fruntimmer så länge.» —
Leonna föreslog att visa dem trädgården. Fru Nordenskans följde icke med.
Aldrig hade denna trädgård, der hon kände hvarje träd, buske och planta, visat sig i det fördelaktiga ljus, som nu, då hon vandrade der med den älskade.