Hennes rena själ kunde knappt fatta, att en högre lycka skulle finnas, än att så der hand i hand få vandra med honom i sitt barndomshem. Schalinskys närvaro brydde henne ej, han var ju Feodors vän, alltså ägde han ju rättvisa anspråk på hennes vänskap och förtroende.
Njuten denna stund af ren oblandad sällhet, j unga älskande! innan solen gått ned, faller en droppe malörtssaft i er glädjebägare.
Mot aftonen sutto de åter på trappan, sedan de förtärt en landtlig «aftonvard.»
Hästen var redan förespänd och Schalinsky hade två gånger manat på afresan, då en karl kom ridandes, hvilken sedan, med hatten i hand, nalkades trappan, helsande från befallningsman. «Han kom redan i middags» fortfor han, «och skulle sedan resa hit; men jag vet ej hvad som «fallerat,» ty se'n befallte han mig spänna ifrån och rida hit med det här brefvet.»
Nordenskans bröt sigillet, brefvet innehöll ej ett ord, endast bjudningskort till brölloppet Johannedagen.
Utan att rätt göra sig redo hvarföre, kändes det liksom en samumvind dragit förbi, alla blefvo mer eller mindre förstämda; utan att vexla många ord, reste herrarna bort. De andra sutto tysta en stund. Nordenskans gaf sig luft genom några uttrycksfulla hm! hm! «Bröllopsdagen blir således om thorsdag, hm!» — sade han vänd till sina fruntimmer. «Vi måste ha några dagar på oss, ty alla tre behöfva vi något nytt; i morgon afton resa vi. Jag tar skjuts, och vi resa genom natten, för svalkans skull. Laga er således i ordning!»
Utan att uppehålla sig, genomreste de kyrkbyn; vid högvakten träffades Feodor. Han var icke bjuden på brölloppet, men väl Schalinsky, och ännu en annan af kamraterna, bekant i Smittska huset. En ryckning på axlarna var Nordenskans' hela men uttrycksfulla svar.
Om onsdagen kom herr Smitt till deras logis i staden, för att, som han sade, få vara en stund i lugn hos sina tillkommande slägtingar, ty hemma hos honom var ett förfärligt väsende, «der vändes upp och ned på allt hvad som finnes i huset,» klagade han, «och ändå får jag icke ha det, som jag vill. —»
«På min dotters hedersdag,» fortfor han, «önskade jag se alla mina bekanta tillsamman. Vi hade kunnat sätta upp ett tält på gården, som är stor nog, ehuru en löfsal äfven är der. Ungdomen hade då kunnat roa sig och dansa i salen; men pass på, det behagade icke fästmannen — och således icke bruden heller.» — —
«Apropos af dans och ungherrar» inföll Nordenskans, «skall jag säga bror, att hvarken löjtnant Schalinsky eller Boldakoff kunna ha den äran att komma.»