«Det var ledsamt det — men Karlowitsch kommer väl han?»
«Han? han är ju alldeles icke bjuden.»
«Ta mej tusan d—r, blef han icke det, ehuru Petter var topprasande fördenskull. Bror skall benäget ursäkta min hetta, men då brölloppet står i mitt hus, och på min egen bekostnad, bör väl jag också ha ett ord i laget om bjudningen. Mer än ett halft år har Feodor Karlowitsch bott i mitt hus, och alltid uppfört sig väl. Jag gaf derföre icke vika för Petters kapriser, utan skickade invitationskort åt alla tre löjtnanterna. Det berodde visst på dem, om de ville komma eller ej, men höflighet måste vara.»
Som Petter var hans son, lät Nordenskans saken falla.
Huru det tillgick vid brölloppet derom säger jag ingenting, utan hänvisar dem som önska veta det till fru Snabbeck.
Åtföljda af herr Smitt och Hedda, reste unga paret till sitt hem, på samma gång som Grönskogs herrskapet; de inträffade fredags aftonen. Efter en timmes uppehåll fortsatte sistnämnda resan till Grönskog. Schalinsky mötte dem på vägen; utan att vexla ett ord, helsades blott i förbifarten.
Leonna, som satt baklänges i vagnen, gjorde sin fader uppmärksam på att han ännu stod der och såg efter dem, med en förundrad uppsyn.
«Det kan jag besitta mig icke hjelpa,» svarade han, «huru kunde jag tala vid en menniska, som jag så nyss försäkrat alltid vara välkommen i mitt hus, och den jag likväl icke kan se hos mig i söndag tillika med de andra, när jag icke kan bjuda Feodor, utan att upplefva förargelse genom Petter. Det får gå denna gång! men sedan lofvar jag, Petter skall stå mig till svars för sitt «barocka» uppförande mot en person, som är omtyckt af alla andra.»
Enligt löfte tog han äfven vid första lägliga tillfälle Petter i förhör, men vann ingenting dermed. Denne ville ej ingå i någon förklaring, men det var nog af, mente han, att han för sin del aldrig tänkte bemöta honom annorlunda än nu.