När fadren meddelade honom löjtnantens familjenamn; svarade Petter att han icke trodde ett ord; det var endast en hopspunnen saga, och varnade sin far i anseende till Leonna.
Nordenskans litade visst icke på sonens synbart partiska omdöme, och ville, för sin del, icke ändra sitt uppförande mot löjtnanten. Likväl blef deras umgänge mindre otvunget, ty uppmärksam blefven genom Petters framkastade varning, såg den i sådana fall eljest icke skarpsynta mannen, att en lifligare känsla, än vanlig bekantskap, yttrade sig både hos Feodor och Leonna. Icke nog med de ledsamheter Petter skulle väcka, om en sådan förbindelse kom i fråga, hyste Nordenskans den önskan, att få behålla sitt barn på hemorten. Detta gjorde honom försigtig. Vid deras allt mera sällsynta besök på Grönskog, var antingen far eller mor närvarande, utan att lemna de unga allena. Likväl voro dessa öfvertygade om hvarandras känslor, ty kärleken har ett schifferspråk, ofattligt för andra.
Deras ankomst hade likväl alltid en välgörande verkan på Nordenskans' lynne, och alltid yttrade han oförstäldt sin glädje när de händelsevis sammanträffade.
Sommarn led, hösten nalkades; slägten umgicks föga; när Leonna någon gång var med sina föräldrar till kyrkan och tillbragte eftermiddagen hos sin bror och svägerska, hade hon blott i förbigående helsat på Feodor, och genom Schalinsky, som då alltid gjorde visit, fått en helsning, eller några kärleksfulla ord af hans hand.
De allt mera sällsynta besöken hade alldeles upphört, ty nya rekryter ankommo dagligen, som skulle inöfvas; till och med söndagarne voro upptagna dermed.
Familjen Nordenskans skulle en eftermiddag på ett fadderskap hos en rusthållare, boende en half mil på andra sidan om kyrkan neråt skärgården. «Gamla frun» blef likväl hemma, hon hade en tid varit hvad folket så träffande benämner «hängsjuk.» Vagnen var i olag och Leonna for med fadren i schäs, först till brodren, der de skulle äta middag, derifrån skulle de följas åt till Löfsala.
Hedda Smitt hade dagen förut kommit hit ut, men hon var ej inbegripen i bjudningen; äfven sade hon sig vara så trött efter åkningen på en bondkärra, att hon var ganska nöjd att bli hemma.
Innan de reste, gick Leonna upp i sitt rum. Hon såg Feodor gå förbi uppåt planen, men han såg icke upp. «Han vet icke att jag är här,» tänkte hon, och gaf honom tecken med en röd schalett, som hon höll i handen. Då öppnades nedra fönstret med buller. Feodor såg sig om, helsade höfligt, men kallt; ovillkorligt kastade han äfven en blick uppåt. Han såg henne; hans blick och rodnad talade tillräckligt, men han såg sig observerad, och fortsatte sin gång.
Några ögonblick sednare såg hon honom tala vid Schalinsky, hvarefter denne skyndsamt begaf sig nedåt.
I tanke att gå ner, mötte hon i trapporna Hedda, som berättade att hon genom fönstret helsat på Karlowitsch. «Svåger och Maria voro icke inne och så passade jag på,» sade hon. «Tycker du ej som jag Leonna, att det är synd och skam, när man måste liksom stjäla sig till en helsning af en bekant menniska.» Leonna qväfde en suck. Hedda fortfor: «Om jag nu under det ni är borta, kan träffa honom eller Schalinsky, skall jag be dem passa på i morgon, så gå vi båda upp dit till backstugan på andra sidan kyrkan. De kunna gå den andra vägen dit. Vi träffas der och få då prata bort en stund med dem, menar du inte,» tillade hon med ett illparigt småleende, «att jag vet, att du och Schalinsky äro vänner. Jag tillstår, att jag misstänkte dig i början för Karlowitsch, men sedan jag varseblef, huru den förra i sist, när jag var här, smög dig en biljet i handen, har jag ändrat tankar.»