Leonna rodnade; detta bekräftade Heddas förmodan, och gjorde den till visshet.
«Nej, goda Hedda, ett sådant möte vore opassande,» svarade Leonna. — «Ehuru roligt nog,» tillade hon sedan, när hon såg, huru illa anmärkningen upptogs. «Vore Greta Lisa hemma, gick det nog för sig, men hon var ju här i dag, när vi kommo hit, för att säga till, att hon med båda barnen reste till staden, i afsigt att träffa der sin man, och att hon blir borta i flera dagar.» —
«Det är sannt, men jag vet också, att hon gaf dig sin stugnyckel, när hon hörde att du ärnade för min skull dröja här några dagar. Du lofvade ju, att i morgon se efter gossens grönsiska. Allt det der hörde äfven både svåger och Maria. Du ser huru allt går som det vore smordt,» sade Hedda skrattande.
«Afgör ingenting, goda Hedda, vi få talas vid i morgon. Pappa väntar mig.»
«Och en viss löjtnant äfven, ser du!» Hedda hade rätt, ty Schalinsky talade vid Leonnas far på gården, när han sedan hjelpte henne i schäsen, smuglade han behändigt ett hopviket papper i hennes hand. Hedda, som stod bredvid, syntes ingenting märka; men Leonna, som kände huru hon sjelf rodnade, vände sig hastigt bort. När hon sedan vid en krökning af vägen såg sig tillbaka, stod Hedda qvar på gården och talade vid löjtnanten.
Sedan de lemnat prestgården till venster och farit ett godt stycke utåt landsvägen, togo de af åt en vacker skogsväg, som förde till Löfsala. Här mötte de oförmodadt Feodor; han red en vacker eldig häst, tillhörande majoren. Feodor fick ofta begagna den på små promenader, ty han var en utmärkt skicklig ryttare.
Han helsade och höll in tyglarna, emedan han såg att kapten Nordenskans äfven var sinnad att stadna, för att säga honom några ord, sedan denne först sett sig om.
Befallningsmannen med sin fru hade lemnat sig ett långt stycke efter, men nu kom han med ens körandes, och det med en sådan fart, att Leonna skrek till af skrämsel, då hon vidrördes af deras häst. «Det är ingen tid att prata bort,» sade han, och gaf ryttarens häst ett slag af pisksnärten, som (med eller utan afsigt, är svårt att afgöra) äfven slog af dennes mössa. Hästen, liksom ömtålig för skymfen, stegrade sig, och Feodors ansigte öfvertäcktes af vredens mörka färg. Han höjde redan handen för att med ridspöet hämnas den skymf han lidit, när en blick på Leonna kom honom att sänka den. Skickligt tog han upp sin mössa med sitt ridspö, och sedan han kastat en blick af det djupaste förakt på sin ovän, red han bort i sporrstreck.
De andra fortsatte äfven resan. Fadren alldeles förbluffad öfver sonens vilda otillbörliga uppförande. Leonna satt blek och darrande. Petter antog väl en stolt, men ingalunda frimodig uppsyn; ty allt som eftertanken efterträdde ögonblickets uppbrusning, började han besinna, att om löjtnanten vore lika hatfull som han sjelf, detta tilltag kunde för honom hafva de vådligaste följder. Han hade på öppen väg förgripit sig på en officer. Äfven vittnen funnos. Hans fru gjorde honom äfven uppmärksam på tvenne soldater, som plockade svampar i skogen; de voro så nära vägen att de nog kunnat se tillgången.
Petter låtsade väl sedan om ingenting, men undvek fadren; ty dennes blickar lofvade honom en skarp lexa. För att undvika denna, och till en början hålla sig undan, föregaf han en resa i tjenstegöromål till en by några mil derifrån, och for samma afton bort med en af gästerna, hvars hem låg åt detta håll. Hans fru erhöll en af gårdens drengar till kusk på återfärden.