När Feodor återkommit till sitt hem och lemnat från sig hästen, uppsökte han Schalinsky. Om få ögonblick skulle exercisen åter begynna.
Schalinskys glada ansigte förkunnade goda nyheter, Feodors idel storm och oväder. Den förre, som kände vännens något häftiga lynne, ansåg det vara bäst att låta det brusa ut. Han bad honom berätta hvad som händt.
Detta skedde; Feodor sade, att endast Leonnas närvaro afhållit honom att tukta den oförskämde; nu ville han tvinga honom till offentlig afbön genom att låta arrestera honom, ty äfven Feodor hade varseblifvit soldaterna, som kunde tjena till vittnen; men slutade med att anse en «så rå, så obildad lymmel» under sin hämd, i synnerhet då han derigenom sårade hans anhöriga, som på intet sätt rådde för hans uppförande.
Schalinsky delade helt och hållet denna sednare åsigt af saken, och omtalade nu, huru behändigt han under brodrens ögon lemnat Feodors biljet i Leonnas händer, hvaruti denne bad om några ögonblicks samtal, medan hon var här.
«Nu känner jag äfven att hon dröjer här några dagar» fortfor han, «men osäkert vore ändå huru den i brodrens närvaro så försagda flickan kunnat åstadkomma ett möte; men en tredje person har blandat sig i saken, och nu går den bra.»
«Var tydligare, jag förstår dig icke. Hvilken tredje person?»
«Hedda Smitt.»
«Henne vill jag ingenting, hon erhåller aldrig mitt förtroende.» Feodor vände sig missnöjd om för att gå. Den andra qvarhöll honom.
«Också icke mitt, det kan du lita på; men väl kunna vi betjena oss af henne för att uppnå vårt ändamål.»
«På hvad sätt då?»