«Kommer turen till er båda äfven på eftermiddagen?»
«Naturligtvis.»
Hedda blinkade ännu mera, och visade osedd af sin syster åt den sida mötesplatsen låg. «Vid hvilken tid?»
«Från klockan fem till sju,» och han skyndade bort.
Maria förebrådde systern dess opassande frågvishet, i saker som ej det ringaste rörde henne. Hedda svarade knotande: «Det är då aldrig väl, bure man sig aldrig så förnuftigt åt. Leonna och jag önskade i dag gå litet ut för att hemta frisk luft; med detsamma ville hon se efter gossens grönsiska, som du sjelf hörde henne lofva Greta Lisa i går. Och då jag vet att du och svåger ej vill, att någondera af oss hvarken Leonna eller jag skall träffa löjtnant Karlowitsch, ville jag veta när de voro upptagna af sina göromål. Nu erfor jag genom mina opassande frågor, att vi i hela två timmar äro säkra för dem.»
Saken föll, men om Maria varit misstänksammare denna gång och mindre närsynt, hade hon sett löjtnanterna i verksamhet på planen från tre till fem, ehuru de höllo sig på så långt afstånd som möjligt.
De inkast, Leonnas grannlagenhet och medfödda känsla för det passande gjorde mot ett sådant möte, måste nu ge vika för nödvändigheten. Först villrådig genom Feodors enträgna önskan att få med henne öfverlägga något, som rörde bådas framtida väl; sedan den fatala händelsen på vägen. Hon måste träffa honom, för att förekomma alla svåra följder för brodern; följder, dem fadrens yttrande gifvit henne anledning att frukta; väl kunde hon ej tilltro Feodor en sådan hämdlystnad, men förnuftet hviskade dock tviflande: «du känner ju honom så litet ännu.»
De båda flickorna vandrade således på utsatt tid till den låga, torftiga, men snyggt hållna stugan. Leonna besörjde genast om fogeln, gaf den hampfrö och vatten, och satte sig sedan med hufvudet lutadt mot handen vid bordet, under det att Hedda från flera håll spejade efter de väntade. När de inträdde genom den låga dörren, öfverfölls Leonna af en darrning. Hon stod der blyg och förlägen, då Hedda deremot helt glad och ogenerad gick dem till mötes. Det låg en viss vana i hennes uppförande.
Genom Hedda och Schalinsky kom ett samtal i gång. När hon berättade att svågern icke kommit hem från fadderskapet, och efter hvad hon hört, kanske dröjde borta i flera dagar, vexlade herrarna leende, men högst uttrycksfulla blickar emellan sig.
Leonna tog då tillfället i akt, och sade att hon just kommit hit, för att säga huru högeligen missnöjd hennes far var öfver uppträdet på landsvägen. Hon bad löjtnant Karlowitsch tro att det ej var så illa ment af Petter som det såg ut.