Feodor sade sig hafva glömt hela saken, och bad henne alldeles icke oroa sig. Hans belöning var en öm och tacksam blick af henne.
Schalinsky måste tillfredsställa Heddas nyfikenhet, som ej hört något om det förefallna. «Det vore lyckligt om befallningsman Nordenskans alltid, liksom den gången, hade försoningens engel med sig,» yttrade han småleende.
«Försoningens engel?» frågade Hedda, som ej begrep honom, «försoningens engel! det lär vara Maria det, som löjtnanten ger ett så vackert namn? men ingen vet bättre än jag, huru litet hon förtjenar det.»
Hedda hade, Leonna ovetande, tagit med sig en flaska vin och några glas, och städade nu fram det på bordet. När den skälmska Schalinsky anmärkte huru väl det klädde henne att vara värdinna, fjeskade hon mer än nödigt var. När Leonna önskade sig vatten för att uppblanda sitt vin, tillböd Hedda sig att hemta det från en källa, några stenkast derifrån; Schalinsky följde henne, och gaf Feodor en betydande vink.
Hvad Leonna nu erfor bekräftade hennes oroliga men obestämda aning, regementet hade fått uppbrottsorder att marschera tillbaka inåt Ryssland. Hvilken dag de skulle bryta upp, kände ännu ingen; de voro ingen stund säkra, och återseendet stod i Försynens hand. De borde således nu öfverenskomma om säkerhet för en brefvexling — — — men nu återkom Hedda med vattnet, oaktadt Schalinsky genom sitt gyckel, sökt uppehålla henne i det längsta: genast uppfattade han orsaken till de älskandes betryckta sinnesstämning, och började tala om deras förmodade snara aflägsnande från orten, men på ett sätt, egnadt att lifva de älskandes förhoppningar.
Med den honom egna vältalighet, talade han om den smärta mången af dem skulle lida, som här lemnade kära och älskade föremål: detta skedde endast med korta, lätt skuggade drag, men lifliga voro de färger, hvarmed han målade återseendets glädje, de skulle återkomma och med stolthet nedlägga sina eröfrade troféer för de älskades fötter, subalternbojorna vore då affallna, och bröstet kanske prydt af ordnar och band. —
Feodor tvingade sig äfven att synas munter, men det ville ej lyckas, och — Hedda var den som höll honom räkning derför. «Efter vi så snart komma att skiljas, så låtom oss träffas så ofta tillfället medgifver. Vilja herrarna åter möta oss här vid samma tid som nu i morgon? — men det lär icke låta göra sig,» tillade hon vid närmare eftersinnande.
«Jag ville just anhålla om denna godhet» svarade Feodor; på en uppmanande vink af sin vän. «I morgon kunna vi ännu disponera om dessa timmar, sedan är det mera osäkert.»
«Ack herre Gud!» ropade Hedda helt betagen af tonen i dessa ord. «Så snart bryter ni väl icke upp härifrån?!»
«Å nej, men göromålen hopa sig,» genmälte Schalinsky, «men hvad är det som kan hindra damerna i morgon?»