«Löjtnant Karlowitsch.» Hon vände sig — han såg — Hedda!
Oangenämt öfverraskad, vågade han ej låta märka sig. «Ni är allena?» frågade han.
«Ja, och äfven löjtnanten? Är Schalinsky icke med?»
«Nej. Han blef kallad på vakt. Men fröken Leonna? Har hon farit på dansen? Var det verkligen hon som åkte bort med er syster?»
En ögonblicklig förlägenhet spordes i Heddas drag, men den försvann genast och hon svarade sedan fermt: «Ja visst reste hon bort med syster Marie.»
«Och mamsell Hedda? Ni reste icke ni, som kom ut på landet bara för dansens skull?»
«Jag uppoffrade gerna detta nöje för att göra er till viljes,» sade hon och räckte honom handen. «Ni syntes ej gilla sällskapet, och dansa får jag nog en annan gång.»
Säg sjelf värde läsare, var icke ett sådant yttrande från en flickas läppar, smickrande för en ung mans egenkärlek, och Feodor kunde ej låta bli att tacksamt trycka den mjuka handen i sin. Den tanken att Hedda, den lättsinniga Hedda, för hans skull försakat ett henne så kärt nöje, och Leonna antagit ett, som hon sjelf sagt vara henne ganska likgiltigt, gjorde att i ett ögonblick som detta, då hans hjerta svällde af harm öfver gäckad förhoppning — att, säga vi, Hedda syntes honom i långt fördelaktigare dager än någonsin tillförene. Hon vann äfven derigenom, att en viss förlägenhet, en aning om det orätta af hennes beteende, den hon ej kunde dölja, borttog det vanligen fria i hennes väsende, åtminstone för ögonblicket.
«Låt mig ställa fram en liten aftonvard, den kan behöfvas,» sade hon återtagande sitt vanliga sätt. «Ty jag har, uppriktigt sagdt, ingen middag ätit i dag. För att undvika att fara med, sade jag mig vara illamående och gick icke ur mitt rum, förrän de voro borta; då lade jag tillsamman något smått som jag trodde kunde smaka löjtnanten och Schalinsky, ty sällskap ger bättre aptit.» Och nu satte hon fram ost, skinka, smör och bröd — kokade sedan upp vatten till toddy, som hon väl i förstone ville att löjtnanten ensam skulle dricka; men hon öfvertalades lätt att göra sällskap.
Nu är det bäst att lemna dem, för att se oss om efter Leonna, som tyckes för ögonblicket vara alldeles glömd af Feodor, då ensamheten, den hetsande drycken jemte den hastigt inbrytande skymningen — ty luften var dimmig och duggregn föll, — gjorde honom allt förtroligare med sitt oförsigtiga sällskap.