Den som, i likhet med Feodor, tror att Leonna farit på den omnämnda tillställningen, gör den goda flickan mycken orätt.
Den förestående nära skilsmessan, — på, hvem vet, huru lång tid — hade hos henne tillintetgjort hvarje liten betänklighet, att ännu en gång möta sin älskade Feodor; om äfven Hedda uteblifvit, hade hon tagit ett af grannarnas barn med sig, en åttaårig gosse. Detta sällskap ansåg hon äfven långt önskvärdare än det andra, han skulle ej förstått ett enda ord af ett samtal, fördt på ett fremmande språk, och sedan hade han burit hem fogelburen, hvarigenom hon betagit både sig och i synnerhet Hedda hvarje förevändning till att besöka stället. Så tänkte hon, men ödet ville annorledes.
Redan under det hon åt frukost, hade Hedda klagat sig illamående: «Jag vill gå och lägga mig en stund, så går det väl öfver,» sade hon. «Ej för mycket godt ville jag bli hemma från balen. Jag tycker hvad det skall bli roligt.» Så talade hon då, men närmare middagen kom hon ned till de andra med ombundet hufvud och blossande kinder, klagade öfver stark feber, hvarpå ingen tviflade som såg henne. Hon sjelf syntes vara nästan förtviflad öfver att måsta bli hemma.
Maria och Leonna förtärde sin middag på tu man hand. Maria sökte smått öfvertala sin svägerska att komma med sig, när en schäs hördes komma inkörande på gården. I tanke att det var Petter, gingo de ut att mottaga honom, men det var drengfogden från Grönskog, med underrättelse att Leonnas mor om natten insjuknat ganska häftigt, och att fadren ville att fröken genast skulle komma hem.
Leonna tvekade ej en minut; men då hon kom upp i sitt rum för att samla sina små effekter, såg hon soldaterna skingras på planen och Feodor med sin vän taga vägen till deras boning, för att äta sin middag. Då tog kärleken också ut sin rätt, och hon brast i gråt, så bittert; det förekom henne som såg hon honom nu för aldra sista gången, och det utan en afskedsblick. Ack, hon önskade blott en blick men fåfängt! han såg nu icke hit; hans ögon sökte denna gång ett annat föremål, den gröna qvisten.
Hon beslöt skrifva; det var aldra första gången hon skref till Feodor. Orden lydde: «Pappas befallning — barnslig kärlek och pligt, kalla mig till mammas sjuksäng, och jag lyder — När, ack när, återse vi hvarandra? Feodor, min egen älskade Feodor! Det är du, som måste göra detta möjligt.
Din sorgsna Leonna.»
En ny fråga återstod ännu; huru skall han få dessa rader? Genom Hedda? Dertill kände hon väl en ryslig motvilja, men ett beslut måste dock fattas. Hon förseglade biljetten väl, och adresserade den till Schalinsky, och gick sedan in till Hedda, som ännu ingen aning hade om Leonnas resa till hemmet. Hedda tycktes blifva mycket ledsen, och var det kanske äfven för ögonblicket.
«Du kan ju säga fogden att han väntar tills i afton, så träffa vi dem först.»