«Och här sitter jag och afundas er,» skämtade Schalinsky; «jag föreställde mig så lifligt huru tappert du svängde om med Hedda Smitt i dansen — af lutter tacksamhet det förstås — och på en gång står du framför mig som en «deus ex machina» med idel åskmoln på pannan.»
«Hedda! hon är icke der,» svarade Feodor entonigt, utan att gifva akt på vännens skämt.
«Jag såg henne likväl fara bort med fru Nordenskans.»
«Misstag! det var fruns fröken svägerska,» svarade Feodor bittert, och blef stående, för att se hvad dessa ord gjorde för intryck på den andra.
«Om det så var, då for Leonna icke på dansen, utan hem. Eller har någon sagt så?» frågade Schalinsky misstroget.
«Jag vet det genom — mamsell Smitt.»
«Då tror jag det ännu mindre. Jag ber dig, Feodor, för din egen och för Leonnas skull, underrätta mig om allt!»
«Liksom du, förmodade jag med säkerhet, att det var Hedda som reste bort, och att det var Leonna, som gaf det öfverenskomna tecknet med löfqvisten, men det var tvärtom. Hedda kom till mötesplatsen.»
«Hvarföre följde hon ej med de andra?» frågade Schalinsky.
«Hon ville ej svika sitt gifna löfte — hon hade fått i uppdrag att lemna dig denna biljet från fröken; till mig har Leonna aldrig velat skrifva — jag åtog mig kommissionen, och här är den.» — Han lade det hopkramade, men ännu förseglade pappret i den förvånade vännens hand.