«Den tillhör säkert dig,» sade Schalinsky.
«Adressen är din, den kom blott i orätt hand.» —
«Besitta mig tror jag ej att du är svartsjuk, och det har hvarken hon eller jag förtjent af dig. Låt så vara att utanskriften är till mig, men innehållet rör dig så säkert.» Han bröt förseglingen och räckte Feodor pappret.
«Hvad angår mig er korrespondans,» likväl syntes det att den andras ord gjort verkan.
«Du skall läsa den, jag läser ju hvarken tyska eller svenska.»
«Nå, som du vill.» Men knappt hade Feodor genomögnat de få orden, förrän han bleknande slog sig för pannan med en förtviflan, som rörde den godsinnade vännen ända in i själen. «Och denna rena, oskyldiga själ kunde jag så misskänna,» utbrast han slutligen.
«Ja ser du, det var det jag sade,» triumferade Schalinsky. «Men så lär mamsell Hedda väl spunnit tillsammans en nätt historia igen, kan jag tänka. När och hvar träffade du henne, och hvad sade hon?» — — Fåfängt väntade han svar på sina frågor. Feodor var utom sig, han förbannade Hedda och sig sjelf, som satt tro till denna «orm,» som utomdess förledt honom till dårskaper. Äfven Schalinsky fick uppbära förebråelser, som genom sina tillställningar satt honom i beröring med Hedda; satt honom i nödvändighet att bruka en förställning, som gjorde honom ovärdig en sådan flickas kärlek, som Leonna var, m. m.
Allvarsamt och med forskande blickar betraktades han under tiden af Schalinsky; när denne ändtligen engång fick ordet, yttrade han: «Förstår jag dig rätt, så har du begått något — hvad det nu äfven må vara — som du ej kan försvara inför ditt bättre vetande, ditt ädlare jag, och nu är du dålig nog, att kasta skulden på den första, du träffar. — Förlåt mig, ifall jag bedömt dig orätt!»
Den unga, lifliga, till utseendet ofta lättsinniga Schalinsky hade ganska rätt bedömt sin äldre, hastigt uppbrusande, men sedan alltid uppriktigt ångrande vän.