Fogden, en mångårig tjenare redan hos fru Igeldorf, framdrog under hemresan alla de tröstegrunder han förstod, när han såg sin unga fröken så sorgligt stämd, menade att «alla sjukdomar int' bär te döden,» och «hennes nåd ä int' så lastgambal än, att ho int' kan qvikna vä', fast dä ser illa ut» — o. m. d.
Fadren kom emot Leonna redan på gården. «Det var bra du kom, barn; din mor yrar och ropar ständigt efter dig,» sade han.
Nordenskans hade skrifvit till provincialläkaren med ett ridande bud, så snart frun sjuknade; detta bud hade hemfört feberstillande medel och anbefallt senapsdegar o. s. v., men ingen hade händer med den sjuka, hvarken att få henne till att taga in läkemedlen, eller att låta applicera de sednare. Leonna skulle nu försöka. Hon sökte först ådraga sig modrens blickar genom smekningar, det lyckades. Hon var utomdess mera stilla i detta ögonblick. Hon stirrade en stund på flickan, sedan utbrast hon:
«Du är således fri Lona och icke fången? Eller skall du bli det här liksom jag, men vi bli ändå tillsammans. Det är ju bättre så — ville han icke ge dig förgift också?» — —
«Hvem, hvilken han, menar mamma?»
«Luta dig ned — jag vill inte att någon skall höra det, bara du. Ty det är din fars son! Petter vill, att vi båda skola dö, på det han skall få Grönskog; derföre ha de satt förgift i alla koppar — i harmen har jag intet smakat en enda droppa. — Men nu måste du Lona ge mig något att dricka. Jag dör eljest af törst.»
Så fantiserade hon oupphörligt; den fixa idéen att styfsonen ville deras död och förderf, var jemnt hennes thema.
Medan Leonna helt och hållet är upptagen af sitt sorgliga kall som sjukvakterska, återvända vi för att inhemta nyheter från dansnöjet, och hvad som har sammanhang med denna och följande dagens händelser.
Maria Nordenskans förde fru Snabbeck med sig hem derifrån. Båda frågade pigan, som kom emot dem, efter mamsell Hedda. Flickan svarade, att mamsell gått ut, åt prestgårdsvägen, en bra stund efter se'n hennes nåd och fröken reste bort, och först kommit hem i djupa mörkningen, och då klagat sig sjuk, hvarken ätit eller druckit; men nu sof hon godt, ty flickan hade lyssnat vid kammardörren.
Långt fram på dagen blef Hedda först synlig. Hon var blek, och hennes ögon voro röda. På Marias fråga, hvarföre hon gått ut, och dröjt borta så länge, i så fuktigt väder, när hon var sjuk, svarade hon saktmodigare än vanligt; det hon förmodat, att friska luften skulle göra henne godt, och derföre vandrat till Greta Lisas stuga, för att uträtta något för Leonna; men der börjat må så illa, att hon hvilat sig en stund på sängen, och knappt förmått gå hem tillbaka.