På Marias fråga: hvad hon skulle uträtta, gaf hon icke svar; men då den upprepades, svarade hon: «att hemta hit fogelburen med gossens grönsiska, men jag blef så sjuk att jag glömde den.» Maria tillsade pigan att gå efter den.
Talet föll sedan på gårdagens nöje. Maria sade sig nästan ångra, att hon antagit bjudningen; hon hade trott sig finna Petter der. Eljest hade der gått rätt muntert till.
«Skall öfverstinnan resa bort med sin man?» frågade Hedda.
«Nej efter hvad jag hörde sägas, inackorderas hon hos en af hans bekanta på en tid,» svarade fru Snabbeck.
«Mamselln skall framdeles gifta sig, heter det, men till dess blir hon hos Ströms. Stackars fru Ström!» — — Ingen svarade, en paus uppstod.
«Moster, som var der hela veckan, såg väl hvarmed de alla gjorde tiden tillända?» yttrade Maria, som flitigt sydde på linnesöm, under det Hedda gjorde intet. Frun svarade: «Om jag undantager fru Ström, som sydde med mig på nya kläder åt barnen, på det de skulle se folklika ut kalasdagen — och fru A. som hade alla händer fullt upp att göra med att laga mat åt alla dessa menniskor, gjorde de andra ingenting annat än sofvo, klädde och speglade sig; när de ej spatserade, spelte de kort, och åto bär och nötter, kastade skalen på hvarann eller på de unga karlarna, som jemt omgåfvo dem. Öfverstinnan föregick dem med sitt exempel.» —
«Gillades ett sådant beteende af hennes man?» invände Maria förundrad.
«Huru skall jag veta det! Jag såg dem aldrig tillsammans. När han var hemma, var han alltid omgifven af sina officerare och andra fremmande, som spelade hos honom långt inpå nätterna.»
«Åto de ej tillsammans?»
«Nej, hon åt uppe hos ingeniörns, der hon äfven tillbragte dagarna. Han i sina rum.»