«Lova Ström är ju förlofvad med långa adjutanten,» anmärkte Hedda, som setat tyst och sett utåt fältet. «Sörjer hon mycket nu, när han skall bort?»
«Det lär nu vara si och så med den förlofningen; åtminstone vet modren ingenting, fast fadren skräflar och skryter, att han kan gifta sina tre äldre flickor hvad dag han vill; men lika mycket blir Lova adjutantens hustru som jag,» försäkrade Snabbeckskan.
«Hvarföre säger moster så?» frågade Hedda ifrigt.
«Jag har mina goda skäl — i alla fall kan det icke ske nu, och hvem vet, om han någonsin kommer igen — utomdess ser han mig för klok ut, att länge tänka på en flicka, som ej mer tar sin person i säkerhet.» —
Hedda steg hastigt upp och gick ut. Hon syntes ej road af den vändning samtalet nu fått.
«Jag tror Hedda blef stött, det var icke min mening; jag sade blott hvad jag tänkte,» sade frun och såg efter henne.
«Lappri, Hedda tål nog vid, när hon vänder sig om, är allt glömdt,» svarade Maria suckande.
Hedda gick i sitt rum, kastade sig på en stol der, och utbröt i denna häftiga, konvulsiva gråt, som är så egendomlig för de qvinnors temperament, som ohejdadt låta sig hänföras af ögonblickets impuls, och aldrig lemna eftertanken, eller som man mera rättvist borde säga företanken, rådrum att styra deras handlingar.
Fru Snabbecks anmärkning, mera skarp i tonen, än i orden, hade anslagit en sträng, som kom henne att bäfva. Tvenne gånger denna förmiddag hade en viss person gått förbi det fönster, der hon satt, utan att bevärdiga henne med en blick, ehuru hon, ljudligt nog, gjort tecken med löfqvisten, som i går utgjorde föremålet för hans väntan. Då träffade fruns ord henne som en blixt; den tanken: du har förlorat hans aktning, genomfor hennes själ med samma meteors snällhet. — Men ty värr utan att qvarlemna något spår, ty om en timma var hon alldeles den samma som förut. — Hon tänkte nu endast på en utväg att lemna detta ställe, för att slippa se föremål, som påminde henne om något, som hon för alltid ville glömma.
På eftermiddagen begärte hon derföre häst af systern, för att fara till ingeniörens. Båda fruarna föreställde henne det opassande i att nu fara dit, men utan framgång. Fick hon ej åka; begaf hon sig till fots, sade hon. Maria måste gifva efter.