KARILAINEN, Kiwi karista, hemma från stenklipporne, skulle göra järnet slött (Raudan sulkia), eller förtaga dess värkan. Han var halt och ofärdig, som Vulcanus; men med sin tå och häl gräfde han i jorden, hvadan Herhiläinen och Mehiläinen utflögo, at hämta honings-smörjor åt järn-skadorne:
Karilainen kaita poika
Kaiwo maata kannallaan,
Warpahallaan watusti;
Herhiläinen maasta nousi,
Karilaisen kannan tiestä;
Jo päiwänä kolmantena
Karilainen kaita poika
Kaiwo maata wielä kannallaan,
Mehiläinen maasta nousi,
Karilaisen kannan tiestä;
Lähitti mein perään,
Ylitze meren yhexän,
Meri puolen kymmenettä,
Simoa tawottamahan.
Til Karilaises klippa förvises Ähky: Tuonnema sinun peto manaan,
Karilaisen kallioon. — —
KATI n. pr. foem. puiden Emuu; En Skogs-Gudinna, som alstrar trän i
Skogen.
Kati kaunis, neito nuori
Pisti karwan kankahaseen,
Ukon mustihin mutihin,
Sijtä eppä synty synty
Siitä Eppä suku sikisi — —
Honka puu Romentolasta
Mesi lauhto mehtolasta — — —
Meri-kate — id. ac Wesi-Hijsi — Karwoista meri kateen, eller en Sjö- Häst, hippopotamus.
KATRINATAR, Sanct Catharina; Et af Helgonen, hvilken ock anropas som Deja, God Ladugårds gumma i sällskap med J. Maria, hafvande sina pigor och stillerskor, som skulle hägna och sköta boskapen. Bön til henna lyder således, där hon tillitas om, at stilla eller hejda Björn ifrån hjorden:
Katrinatar Waimo kaunis!
Aita rautanen rapa-ak
Ympäri minun eloni,
Kahen puolen karjastani
Ettei koske konnan poika;
Yön tytti, hämärän neiti,
Wiisi piikoa pityö,
Kuusi käskyn kuuliata,
Karjoani kahtomassa.
Neity Maria Emonen,
Maasta asti aita pannuk,
Wilun ilman wiskomatak,
Kowan ilman koskematak,
Käywwä karjan kaunihistak,
Tänä kiesuxen kesänä,
Jumalan suwena suurra,
Peltomata pieni kynnen,
Wasikan warajamatak
Kiwexi minun omani,
Pääxi kannon kaunoseni
Suulla-annik suun suun e-essä
Ano luojalta lupoa,
Jumalalta uskallusta,
Tänä kiexuksen kesänä,
Käywwä karjan kaunihisti.
Catharina du väna Fru!
Sätt up i hast en gärdsgård så stadig som järn,
Omkring min egendom,
På ömse (båda) sidor om min boskapshjord,
At den gemena styggans afföda ej må komma åt;
Nattens flicka, daggryningens mö,
Må hålla (bestå sig) 5 pigor,
6 lydige underhafvande,
At vårda (valla) min boskap.
J. Maria du väna moder!
Sätt up alt ifrån jorden (marken) börjandes en gärdesgård,
Så at Skogs kalla vädret (björn) ej må kullkasta den
(Slänga öfver ända),
Och et hårdt väder ej röra vid den,
På det boskapen må så gå vackert, fredligen,
Hela denna sköna sommar,
Guds långa sommarn igenom,
At de små klöfvarna må få gå utan farhåga,
Kalfvarne utan at rädas före!
Mine egne må blifva til sten förvände (i hans ögon),
Min vackra mjölk-ko til en stubbända
Äfven för den glupskastes mun!
Begär låf af Skaparen, Förtröstan af Gud,
Om denna vackra Sommar,
At boskapen må få gå i fredlig stillhet, väl fredad.
Se Kaisa och Juutas.