KEITO, En af Cycloperne, eller en af underjordiska smidje-drängar, som uptog de pilar, hvilka Rampa hade med perisokia och pirulainen skutit i luften, som däraf daldrade:
Ampu perisokia,
Ampu yhen nuoliahan
Ylähäiseen Taiwasehen,
Tahto taiwaskin haleta,
Ilman kaaret katkehella,
Mennesä pahan otahan;
Risti rautanen putoisi,
Tuon keito käsin tapaisi,
llman maata maistamatak,
Tannerta tawoittamatak.
Han skulle och curera styng, hvarföre han anropes:
Otak keito kehähänsi,
Tahik woipa wäkehensi
Siwalla siansi harja,
Wä-äk poisi werinen weihti — —
KEITOLAINEN -sen, skogs och tufvornes vålne. Af dess pik formerades ormtungan. Aliis, kietolainen. I Troll-Runor, sjelfva ormen, som fick ögon af linfrö, tungan af Jätten Calewas svärd, tänderne ifrån Tuonis brodd. Om ormen heter det:
Mist' on silmät siunailtu?
Silmät liinan siemenistä.
Mist' on kieli keitolaisen?
Miekasta Kalewan pojan.
Mist' on hammas keitolaisen?
Orahasta Tuonen Otran.
KEKRI eller KÄKRI, Befordrare af Boskaps trefnad. Ansågs af Carelare, såsom en Boskaps-patron. Biskop Agricola säger i sit rim: Kekri se liseis Karian kaswon — hvarföre ock Kekri til heder i November hölts ymniga dryckeslag. Se Ollin päiwä. Huru Käkri kan jämföras med de Athenieniers lagstiftare Kekrops och Cecropia, under hvilket namn Minerva dyrkades i Athen, lämnas därhän.
KEKRI (Allhelgona), en stor och gammal högtid, at fägna sig öfver god årsväxt och inbärgning. Se Wuoden alkajaiset och sielujen päiwä.
Til Kekri slagta Carelare åter et får, såsom til Olsmessan, och förtära den jämte annan mat, öl och bränvin, med flere vidskeppelser, såsom om Olsmesso- dagen, men nu med än större helgedoms-ceremonier. Man fick ej en gång smaka på maltet, då det var på badstugu-lafven at mältas; ty då skulle halsen svälla på dem, som det gjorde: och utom alt annat tillagades då om aftonen upvärmd mjölk med så kallad Mämmi, hvilket skulle ätas i fähuset, och få noga, at intet åter utbärs; eftersågs ock noga, om någon af gästerna dölgt sådant i munnen, det han oförmärkt utbära ville. Men skulle något blifvit qvar, som ej förtärdes på en gång; så spardes det i fähuset til en annan gång. Vid samma tilfälle indoppades en fogelvinge uti öl och därmed öfversmordes koerna på ryggen och sjöngs en Kekri Runa til Tapios heder. v. Köyry. Den än i dag brukelige Kekri visan sjunges som 1, 2, 3, 4. låt oss lustige vara, &c. eller yx, kax, kolm, neljä, ann ilonen olla, kosk suru tulee, ann hänen mennä — &c. och lyder således:
Ei aina Kekriä kestä,
Ei aina Tupia pestä,
Ei aina höyky,
Ei aina möyky,
Ei aina wiina flaskusa löyky;
Kosk juomme hywä oltta,
Niin mahdam tupakkaa polttaa;
Isken siis walkiat taulaan,
Ja wirwoitan kaulaan,
Ja wihdoin iloisest laulan.