KEKRITÄR, en af Kekris dejor.
KIASE-OLMAI, en Lappsk fiskeriets Gud, som sänder fisken til kroken och nätet eller garnet. Sidenius.
KIJRON-KOSKI, en strid forss up i kallasta Lappland, dädan kölden har sin första upkomst, efter Runorne mot kölden (pakkasen sanat).
Itki syyttö poikojaan,
Wesi silmästä tipahti,
Pirahti pisaran werta,
Toinen toisesta norahti:
Tuoll on poikani polosen,
Kiiron koskessa kowassa!
Äläs kylmä kynsiäni,
Ennen kuin kylmät Kiiron kosken
Tilkan tippumattomaxi,
Pisaran pirahtamatak — —
Hyyttö (den af rim och is stela) begret sina söner,
Vatnet (tåran) dröp från ögat,
En droppa vid lag föll ned;
En annan droppa tilrade ned af det andra ögat:
Där är, min älendas. Son,
I den faseligen strida Kijro forssen!
Förkyl ej förr mina finger-ändar,
Föran du tilisar Kiiro forss,
Så at icke en enda tår dryper,
At ej mer en droppa spritter ut —
Se Packanen, Puhuri, Kyrön-koski.
KILLAN-KETO, Svet. Hedendantz och kaunis nummi, en lund vid Tursunperä by i Wirmo Socken, där Wirmo och Nousis boerne fira sina ludicra isthmia med löpa, springa, bållspel, sjunga. At de Nordiske folkslag således förvärfvat sig armstyrka och vighet berättar Ol. Magn. Lib. XV. p. 340. Stephanius in Saxonem Grammaticum.
KILKA — och KILO — samma som Paholainen och Piru.
KIMMO och KAMMO, Et Spöke, som knakar och brakar samt slår i knutarne. Grækernes och Romarenas Camus; tyckes vara Stenarnes patron. Kiwi Kimmon kammon poika, syöjättären syämmen syrjä — v. Kammo.
KIPINÄTÄR, en af Hiisis arga klösande hus-kattor; uphetsas på tjufvar til at truga dem, at med skyndsamhet hämta det stulna igen.