KYTÖLÄINEN a Kytö. En Skogs-planteur. Af dess tårar växte up vide.
Kovin itki Kytöläinen,
Wiholainen wingutteli,
Kyynnel juoxi kyön silmästä,
Toinen toisesta norahti — — —
Kannoille pajut pakahtu — — —
KYYNÄLÄlNEN, En orm kjusare —- Se Kämöinen.
Kyynäläinen, deriv. a kyy, en koppar-orm, Aspis; hade ormar til piskor, hvarföre Runan säger om ormen: Kyynäläinen kyndö ruoska, mato musta maan alanen.
KYYITÖLÄlNEN, den samme. Et afgrundens foster, som varit uphof til alla maskar och ormar; kallas af Finnarne, Matojen Emuu — maskarnes moder och uphof. Då han plöjde, betjente han sig af ormar til oxpiska. Ödlan kallas Kyytöläisen kyntöruoska. Se käärämöinen, panula, ahtolainen, juutas — Mitäs itket kyytöläinen Tihiässä Tuomikossa, Paxussa pajumetässä.
LALLI, en finsk bonde som mördade St. Hinrik. Sedan han kom hem ifrån Kjulo- träsk, och hade den mördade Biskopens mitra på hufvudet, sjöng barnflickan vid vaggan: Mistä Lalli lakin saanut, Paha mies hyvän hytyrin. Se St. Hinrik.
LAPIN koito kota. Lappens kalla kota, dit hänvises sveda och värk.
LASKIAINEN, Laskiais Tiistai. Fet-tisdagen i Fastan. De gamlas Bacchanalia. Firades mäst in Februario, då Fastlagen infaller. Samma tid blef i hedendomen årligen[8] offrat och offergille hållit, hvarvid kött, äfven af hästar, i synnerhet, såsom en gammal Göthisk lif-rätt, blef ymnigt ätit. At äta allehanda fett, såsom fläsk, stekt och kokt, ärt-soppor, korn-bröd med fläsk inbakadt, i agttages än i dag öfver alt i Finland: hvarpå sedan skrinnas med kälkor och skidor ned för backar, under rop och skrik: Pitkiä hamppuja, pitkiä pellawia, d.ä. lycka til lång hampa — til långt lin — näml. nästa sommar. Dagen användes ock til åkande med bjellror och skällor, samt andra uptåg. En sådan motion och krops-rörelse tyckes ock vara nödig, när man ätit så mycket fett cch tagit til lifs af spiritueusa drycker och liqueurer.
Finnarne hafva om Fet-tisdagen et ordstäf, som betygar om en uråldrig plägsed af kött-ätande denna dag: Juoman jouluna pitäwi Syywwä lihaa laskiaissa — — — Men at Laskiainen skulle för köttätande deriveras af lasana, culinaria vasa, ubi Senatui post sacrificia carnes parantur, såsom det läses hos Suidas, och Probsten Doct. Idman i dess Afhandling om Finska och Grekiska Språkens gemenskap sid. 40 menar, är ej afgjordt. Hälldre synes ordet Laskiainen, härröra af skrinnande i backar; ty Lasken, Lasketella är skrinna ned med kälcka. Denna dag slutes ock köttätandet och Fastan vidtager för Graeker och Catholiker.
Åtskilliga vidskeppelser i akttagas om Laskiainen, såsom: at ingen får spinna eller hugga ved, på det koerna ej må blifva halta: matmodren går tidigt til sängs, och alt folket med dagen, på det äfven kona må hemkomma om Sommarn tidigare om qvällarne; men när man ätit så mycket fett och druckit, samt haft god rörelse på släng-kälckan, eller eljest, torde sömn vara nödig, med mera vällust, som sången åtföljer.