PÄIWÄIN WALITZIAT, dagväljare, namnes i Bibeln; utmärkte vissa dagar för olyckelige, af hvilka några kallades Katehen päiwät och Tyhjät päiwät, då var ej godt, at så åker, kuiwat päiwät 4, 5, och 6:te i nyet, ej aldeles gillade för goda. Tuulen päiwä, d. 2 Januarii, då skulle ej eld göras, af farhåga för eldsvåda nästa sommar. Måndag och Thorsdag, gamla teknedagar.
PÄÄSIÄINEN, en väl de Christnas högtid, men af vidskeppelige mycket vanärad. Om Påsknatten sättes än skällan på skäll-koen och lior på fähus-dörren, at förhindra de flygande troll-konors ingång.
Nu sittes hela natten, och man lyss, som det kallas. De tro sig se trollkonor flygande i luften utan aerostatiska machinens tilhjelp, höra bultas, smidas, tröskas — hvaraf spås om tilkommande ting, om årsväxt, dödsfall m.m. De flygande trollen skola ock nu föra all den ull, kohår, svansar m.m som de samlat, til blåkulla, såsom tionde åt Hin. (Se Norrländska troll-väsendet Capitain Elin). Nu tros ock, at man ser Solen dansa om morgonen. Jämför Strelings Physica.
At derivera ordet pääsiäinen af Grækernas paianisai, Pæanem aut apollinem invocare[11] och paianismós, Carmen ob liberationem a malis aut præteritis, aut futuris — Suidas, är något tvungit, hälst Finnarne ej vetat af Pääsiäinen eller Påskas firande, förr än efter införd Christendom: häldre kan ordet vara helt och hållit Finskt, af primitivo pääsen-stä — jag blifver fri, slipper lös — och betyder pääsiäinen, vi vocis, en lösnings, befrielses- dag, i likhet med Ebreernas passah, transitus — en öfver eller förbigång i afseende på mord-ängeln i Egypten vid första Påsk, och övergången öfver röda hafvet &c.
PELLERWOINEN, En god Skogs-planteur och åkerman, dess son var Sämpsä — Sämpsä poika Pellervoinen. Se Wennon härkä och Sämpsä.
PELLON PEKKA eller pekko. En korn-gud; befordrade vår-sådden och gaf god vört, som kallas pellon maito.
Probst. D. N. Idman l.c. deriverar namnet af Graekiska paelo eller pelithro pekos, coeni el. jugeri Deus — på finska Pellon Jumala, Agri Deus — Pellon pekkoa maistaa el. juoda, är, dricka vört, eller buska, färskt gäsit dricka.
PERKELE, djefvul; får flere namn — Lempo Hiisi, Piru, Pirulainen, Peiko, Pejjakas, Pejjainen, Pendele, Kilka, Kilo, paha Kurki — Graecis pérkos, niger, nigris maculis variegatus — Sv. Hin Svarte. Hin onde. Diabolus enim, nescio qvare, nigris coloribus depingitur, nam alias format se in angelum lucis 2. Cor. II:14. Hädan är Finnarnes talesätt: Musta kuin perkele. Den samme som Svenskarnes Loke och Midgards-orm, hvarmed medel-guden Thor stridde; hos Lapparne den Gud, som var uphofvet til det onda. Probst. D. Nils Idman loc. cit. p. 35. deriverar Perkele af Lpeisokalos, recti experientiam non habens, Decori ignarus, ineptus; men nog tvungit. Hårdragit är ock, at förege, det Perkele vore den markelige Bergelmer, som blifvit räknad ibland Gudar, hvilken, efter Eddas upgift, varit en Jotuner, namnkunnig af visdom och kallad Hin frode Jotun, af hvilken Odin den äldre lärt regerings- och krigs-vetenskapen; men hvilken han sedermera med sit anhang drifvit ifrån säte och land. Se Schönings afhandl. om Tids Regering i den gl. Nordiska bist. p. 105. Detta uphäfver ordet perkeles derivation af 'Apeirókalos — dock säga finnarna, i anseende til Bergelmer, sillä on Perkeleen konstit — wiekas kuin perkele, illslug — men naturligen härstammar det af pérkos, svart, som är lika til uttal och betydelse, emedan ock en sådan idée än i dag åtföljer sjelfva namnet. Se Piru, Hijsi. —
PERI-SOKIA, En af Louheatars 9 stygga söner — En af Thussar eller
Cycloper — Enögda bestar; smidde viggar åt Thor eller Ukko och
Ilmarinen.
PESUAN KANGAS, En stenhögd i Pavola af Sijkajoki, Socken i Österbotn, där jag d. 16 Sept. 1783 nedraserade 4 stenhögar; det är en sten-rundel, liknande en gammal skants eller fäste, Linnat, med 2 portar på en ganska brant högd, midt uti låg och flät utan stenar, men omkring murad af gråsten. Tör hända en Kalmisto. Se Linnat, Linna kangas, Kalewa.