WÄINEN — idem ac Wäinämöinen — Se Kiwutar.
WÄINÄMÖINEN eller Wainemoinen; en af de förnämsta Finska Gudamagter; beskrifves näst Ilmarinen, såsom rådande i luften, vatnet och elden: Wälähytti Wäinämöinen pimiäsä pohjolasa, ljungade i den mörka Norden. Smidde järn eller åtminstone länte sin eld därtil.
Wäinämöinen walkia walosa.
Tuli wuori arpal arpelemaan,
Maita matkustelemaan.
Rotkot wuoren waeltamaan,
Wieläpä runno rohkiasti,
Mäen laxosa sywäsä,
Wuoren suuren runnakosa.
Sielläpä sinä wammuxet rakenat,
Keihät terävät teroitat — —
Teräwixi teit teräxet — —
Wäinämöinen kallas i gamla Finska Runor redan för Reformation den äldste Guden, Himmelske Fadren, synbart och ljusligen kände Guden. Græc. fainomenos, lucens, splendens. fanaios Zeus, plendidus Jupiter, nitidus — est & cognomen Apollinis. Scapula.
Wäinämöises kaftan, råck och vepa var så förvarande, at den anropades til et Palladium i häftigaste striden; hvarom det heter:
Waippa wanhan Wäinämöisen
Kaapu kauka Lappalaisen
Sepä tänne tuotuwohon,
Suurillen sotikeoillen — — —
Wäinämöinen ansågs för så helig, at hans svett skulle bota, dårföre anropas Hiki wanhan Wäinämöisen.
Han kallas ock för sin ålder och styrka samt vördsamma person Ukko wanha Wäinämöinen — — —
Han är ofta med Ilmarinen i sällikap i hedenhös tiden; men efter Påfviska lärans införsel i landet, måste han vara i sällskap med Neitsu Maaria Emonen, som tyckes taga högra handen, såsom et fruentimmer. Då af en Carelare frågades, hvilka han trodt vara de högsta Guda-magter i hedendomen, svarade han: Itte wanha Wäinämöinen ja neitty Maria Emonen, utan at göra skilnad på tiden. — Än sedan Christendomen infördes och en någorlunda Guds kännedom upkom, blandas den Sanne Högste Guden af de anropande ibland med de fordna inbillade högsta magterna; ty ofta står i gamla Runor: Itse llmoinen Jumala, itse wanha Wäinämöinen, itse Seppä Ilmarinen, Neity Maria Emonen täsä myöskin tarwitahan, tämä jaxo jaxamahan, tämä päästö päästämähän — — När de voro så många, så måste, om den ena ej hjelpte den andra hjelpa.
Wäinämöinen berättas hafva haft en besynnerlig rolig klädedrägt. Hans bälte var beprydt med fjädrar och plumer — Han synes varit bevingad som Mercurius, och klädd som en American i dun, som ses af efterföljande Runa, där Maria anmodas, at nappa en vingfjäder af Wäinämöises skärp, at smörja med: