Denne tappre Uros blef den skiljesman, som slet trätan imellan Wäinämöinen och Joukkawainen, då han företedde sig i följande armatur.
Ej ennen ero tullut,
Kuin Uros merestä syndyi,
Rautalakki lainehista,
Rauta kintahat käessä.
Det blef ingen skilnad.
Förän Uros föddes (reste sig up) från hafvet,
Den med järn-hjelmen ifrån vågorne,
Hafvande järnhandskar på händerna,
Denne Uros mätte vara den samma, som Meri-Tursas. Se Meri-Tursas,
Aloen-järwi, Joukawainen.
"Alle forntidens Resar äro icke annat än sinnebilder och varelser, dem Skalde- konsten diktat, med hvilka alla gamle folkslag beteknade deras stora förfäder, när de ville föreställa deras sällsynta hjelte-bedrifter. At vara stor på moraliskt sätt, var icke kändt i dessa grofva tider; man kände ingen annan storhet än et vildt mod med ovanlig styrka, och alt bestod uti en laglös våldsamhet.
"At göra Skalde-bilden så mycket större och förskräckeligare, kunde den icke starkare uttryckas än under namn af Jättar och vidunder.
"Detta är dessutom naturens eget språk, som icke behöfver något härma och efterfölja.
"De gamle Nordiske Folken beskrifva uti sina skalde-qväden alla sina hjeltar, såsom dylike Resar; af samma beskaffenhet aro Grækernas nio alnar höge Aloider och Titaner, hvilke hade en styrka, som ingen kunde emotstå, och lade hela berg ofvan på hvarandra — Djärfve nog, at dymedelst vilja bestorma sjelfva himmelen." — Jerusalems Betraktelser öfver Religionens förnämsta Sanningar, 2 Del. sid, 188.
Sådant är språket äfven uti sångstycken om Wäki Turilas, Uros,
Joukkawainen m.m.
WEINÄMÖINEN WEINEMÖINEN el. WEINEMOINEN, anses af några för et fruentimmer, och kallas Akka vein Emoinen, — af wesi, vatten — wein och Emoinen, lilla mor, sjö-fru. Se Kiwutar.