— Drick, sade han larmande, sjuka och vansinnigt förälskade ska supa så — så mycket de orkar, säger den gamle Sebedenius i en av sina skrifter om människosjälens avtagande svagheter. Han var så drucken att han pratade bara för att höra hur fort munnen gick. David satte flaskan för munnen och drack, kröp ned på golvet vid värmeelementet och drog rocken över huvudet. De tre surrade och bråkade. — Låt den arma fan sova, hördes Martinus röst, galningar och poeter ska sova utan avbrott, säger den vise Salomo i all sin enfaldiga härlighet, de så icke och skörda icke heller och ändå är vi mycket mer än de!
När han vaknade, var de som vanligt utgångna.
Han kände en mycket häftig längtan efter Ziri, men nu var han icke så säker på om han skulle uppsöka henne eller vänta. Det föll honom in att anförtro sig åt Hartman och få hans hjälp med att träffa henne. Men hans högfärd lade hinder i vägen.
Brännvinsflaskan stod kvar på bordet, han drack ur den för att få mod att uppsöka Ziri. Han var utsvulten och blev genast rusig, kom ned för trapporna och raglade framåt gatan, icke vetande vart han gick. Någon stod plötsligt mitt i septembersolskenet och stirrade på honom, en blek, hålögd figur i elegant överrock, ögonen var onaturligt matta och hans kinder infallna. Det var Hartman.
— Hör du unga, rasande tok, sade han i det han gick närmare, är du redan i det stadiet klockan halv tio på morgonen? Och du som i går var så säker på att du inte behövde några gifter. Men om du blir vid dina sinnens fulla bruk till eftermiddagen, så gå upp till Ziri, Östermalmsgatan 89, en trappa. Hon har ringt och frågat. Farväl! Akta dig för elden som aldrig släcks, gosse, och var en klok älskare och ingen poet! Han gick sin väg.
David sprang ifatt honom och tog honom i armen. — Människa då, skrek han, säj, vad frågade hon om?
Hartman stannade och såg på honom med trötta, förstående ögon. — Vad den första kärlekens flamma lyser rent, sade han stilla. Hon frågade efter din adress och hur du hade det.
— Men du — du sade väl inte — du visade henne väl inte upp till ateljén? Du talade inte om min ekonomiska ställning?
Hartmans ansikte drog sig till ett ofantligt godmodigt skratt. —
— Kors för visst sa jag det — det är så mycket intressantare för henne — förstår du. Han gick sin väg och lämnade David stående kvar i ytterlig förvirring mitt i gatan.