— Oho, ur vägen, si opp där — konstapeln knuffade honom i rännstenen nästan fyrfota. Orkar ni inte hålla er ur vägen för spårvagnen? Är ni full? Konstapeln lomade sneglande i väg, han tyckte väl inte att den druckne såg så farlig ut. David hade nästan lust att spotta efter Hartman. En sån oförskämd — akta säj för elden som —
— Ursäkta, henn, men henn — —
En trasig, mycket trasig man stod vid sidan om honom. Han luktade öl. Ansiktet såg ut som en enda blåsa, full av gas. David gick äntligen sin väg, nästan i raseri — Ziri — Ziri, viskade han hetsigt. Den trasige hann upp honom igen. — Ursäkta men henn har vel —
— Vad fan vill ni?
Den trasige höll upp en penningpung i handen som föreföll David bekant. — Henn skulle vel inte händelsevis ha tappat pottmonixen, då när henn vatt hutad åtå konstapeln?
Han röck till sig börsen, öppnade den och fick upp en tjugufemöring som han lade i busens hand. Så började han halvspringa för att äntligen bli ensam. Utan närmare eftertanke hamnade han på en ölstuga. Det var mycket skumt därinne, men han kände väl till stället. Han upptäcktes genast av den vackraste serveringsflickan, för sin fägrings skull kallad Monna Lisa, annars hette hon Augusta Gisselkvist. När hon satte fram mat på Davids bord, stack hon handen i barmen och framtog ett fotografi av sig själv. Alla dom andra gästerna hade tyckt det var så likt, tyckte han att det var så bra? Tyckte han att hon borde beställa flera, det här var bara provkortet?
— Alldeles förbannat likt! Han tänkte på att han hade kredit hos Monna Lisa och ville inte vara ohövlig. Hon stod kvar länge och beundrade sig själv tills någon ropade bort henne. — Gå, gå, ropade han till tidningsgubben som kom, jag har läst alla tidningar, alla, hör han! Gubben bara gapade av förvåning, men lomade i väg.
Skulle han nu gå upp till Ziri? Vågade han, hur skulle han säga? Å, min fru, jag älskar er vansinnigt, ända sen i går? Vad det skulle låta svinaktigt! Alldeles som i romanerna, på teatern. Nej, min fru, jag kan inte leva utan er, jag älskar er själ! Herre min skapare vad det lät enfaldigt!
Plötsligt brast han ut i ett skallande skratt, så att en av gästerna intill, en skäggig mäklare, med eldröda kinder, stirrade på honom en hel minut. Varför satt han då och var en idiot? En klok man gick naturligtvis upp bara och gjorde visit, språkade om allt möjligt och lodade farvattnet först. Men det var också narraktigt — och hur skulle han kunna vänta med att få veta om hon älskade honom?
Han fick en idé, han rev ett blad ur sin anteckningsbok och skrev med blyerts: Ända sen i går natt kan jag ej leva utan er. När och var får jag träffa er? Ni vet vem. Ett kuvert! Monna Lisa, ett kuvert! Och Monna kom vaggande med ett litet blågrått kuvert. — Det är utav mina egna. Skriver han kärleksbrev? Hon log ett saligt förstående leende.