— Ja ja ja, det är den gamla sjukan, det har du visst hållit på med lika länge som jag, men vi orkar inte ta steget. Vi är för sjuka och bräckliga för att tåla denna värld, nöjena har vi sugit ut, och vart ska vi sen ta vägen? Ingen kärlek mer — bara passioner, ingen tro mer, bara förakt! Det är förfärligt när Gud talar, men när han tiger är han värre. Man ville gå och löga sin själ nånstans, Luther var en bra mycket dummare inrättning än skärselden. Att ge sig till att ta bort räddningen från synden och helvetet men sen lämna bägge kvar åt oss!

— Det är ju nästan omöjligt att leva! utbrast David. Och Hartmans röst kom som ett eko:

— Alldeles omöjligt att leva! och så blev det så tyst i rummet att de kunde höra sina hjärtan slå.

— Ibland tar jag det gladare, fortsatte Hartman med skälvande röst, i det han drack ur resten av sitt glas. Då tycker jag det enda jag behöver är en revolver, en grammofon som spelar en slagdänga medan jag siktar mot tinningen — — vi har många fel, vi är för fördärvade för frälsningsarmen, annars vore vi bäst placerade där. Botgörare och lastbara kräk — ena dagen bönhuset, andra hos — ja den eller den frun eller horan eller — erotomaner hela högen, degenererade as, som sjunger botpsalmer vid tjugo år. Strindberg var liksom signalen. Det är märkvärdigt så västerländsk han var i alla fall, i fråga om sin tro. Och i fråga om kvinnorna hade han ingen förmåga att bli tränad på dem och skratta åt dem. Han tog dem på allvar — dom skar alltid som knivar i hans hjärtekött — och å, så han skrek! Såna är vi. Livsviljan negera vi med prat, mystik talar vi om med en min som om det gällde Rehnströms akvavit — men vi orkar inte ens sluta upp att röka! Såna asketer är vi — dumheter!

Du får inte tycka illa vara att jag är talträngd, du ska få mera vin, du ska få säja litet ibland, sedan, hör du, men just i kväll är jag så laddad — om du bara hör på —

Han hade piggat upp sig till den grad att han nu stod på golvet och nästan skrattade. — Skål! Hur var det nu jag menade — i alla fall, roliga är vi, fast vi tar oss själva alldeles förbannat allvarligt, och det skulle vi inte göra. Vi har en liten tillflykt i galghumorn, ser du, den är liksom själva kännetecknet på västerlänningens hjälplöshet. Får vi inte skoja bort döden, så ligger vi nere. Tänk om jag skulle göra mig en riskoja och leka Kiplings Purun Bhagat i sommar! Sätta ut en skål utanför riskojan — i Haga kunde den stå — som snälla löjtnanter och grosshandelsdöttrar finge lägga mat i åt den stackars Hartman som samlar visdom och blir Brahma! Ha ha, är det inte roligt, men jag skulle inte få någon mat alls, jag skulle svälta ihjäl, eller när jag späkt min kropp länge skulle dom sätta mäj i cell.

— Ja, vad ska man egentligen göra med själen, ropade han plötsligt häftigt. Jag diskuterar inte med folk som förnekar själen, jag avfärdar dem som andlig ohyra, löss! Nu är jag visst full. Jag spottar på alla som diskuterar! Har du läst Kant? fortfor han saktare, ja visst, hur dum jag är — visst har du läst Kant — —

David hade ej läst en rad av Kant, men han teg, log för sig själv och serverade sig själv mera vin. Han kände sig ofantligt vis och observerande gent emot Hartman nu, tack vare vinet.

— Kant, ser du, han gick och lagade upp den gamla gärdesgården kring förnuftet så att de snälla fåren fick reda på att dom var instängda. Det var meningen att det skulle motverka högfärd och dumhet, men den vart bara värre av det, alla som inte begrep vad det var fråga om lärde sig honom utantill och sitter nu och förhör andra på det — såna som ska leva på det. Sen så kom den store sanningssökaren Schopenhauer och tittade och vart förbannad för han inte hittade utgången, och till sist bröt han opp ett hål i stängslet. Därutanför ville han vara. Men tackorna bara bräkte åt honom, de tordes inte gå ut för dom trodde att det möjligen inte fanns nånting alls utanför. Och si nånting skulle det vara! Födoämnen letar dom över allt. Läsarna har hittat en genväg ut ur förnuftet: dom hoppar bums över stängslet och dom andra går därinne och en del av dem blir vansinniga av fasa, en del bara äter och äter.

Hartman teg länge, rökande sakta och betänksamt.