Plötsligt bröt David tystnaden.
— Jag har blivit kär i Ziri, sade han hastigt. Och jag har talat om det för henne och hon — hon älskar mig troligtvis inte.
— Såå, du är rask i vändningarna, du. Jag tycker mig se hur du såg ut när hon fick höra det där. Skönt att ha något att slåss för. Du släpper väl henne inte? Så länge du ännu ej vunnit henne är det ju alltid något att kämpa för. Skatta dig lycklig, du, att hon gör litet motstånd. Begriper du inte sånt? Men varför ska jag lägga mig i det där, låt oss tala om annat, det där reder du nog upp själv. Och gör du det inte, så gör hon det, du kan bara vänta. Egentligen — varför talade du om det? Tänker du gifta dig med henne, få henne skild, menar jag? Om jag skulle gifta mig skulle jag bedja så här: Käre himmelske Gud fader, jag skall hålla alla din kyrkas bud, men jag ber att få tillgift för att jag alltid ljuger för min hustru. Så skulle jag be. Tala aldrig sanning till en Ziri — du fördärvar henne, öppna aldrig ditt hjärta för henne — hon begriper bara en sak: att du haft att göra med kärlek förr än med henne. Alla förklarande orsaker och psykologiska motiv ger hon fan!
Å ni släktlösa, hemlösa litteraturluffare, vad ni har det bra! utbrast han plötsligt. Men hör du, låt oss få haschisch än en gång.
Han steg upp och började laborera med en glasmonter.
— Men vi ska låna Lisas gitarr och spela på. Lisa! ropade han, får vi låna gitarren?
Hon bar in den, en gammal sprucken tingest med spröd, klirrande ton. Och så småningom stämde David den och hans ännu rätt goda röst fyllde det lilla rummet:
Och konungen han bodde i en borg av ädel sten,
han bodde där med vänner och med fränder.
En natt han vaknade i svett, han fann han var allen,
som aspens löv då darrade hans händer.
Och högt han ropade på ljus och på sin bästa vän
men ingen ingen svarade i mörka kammaren.
— Det är så, ropade Hartman i det de sväljde var sin liten vit kapsel, fortsätt, kommer då ingen till konungen i mörka natten? Låt oss dricka också, nu lever jag igen!
Då steg ur tunga mörkret till sängens purpur fram
en prins med törnekrona och sår i sina händer.
Hans rivna mantel grånade av långa vägars damm.
Han sade: jag vill föra dig till glädjens fjärran stränder.
Gå bort, jag känner icke dig! då ropar konungen,
och ekot svarade: Gå bort! i mörka kammaren.