Man ropade: gick konungen till andra sköna land,
att bära där en krona i ovansklig makt och fred?
Ej röcks han bort att bota synd, av dödens stränga hand?
Säg for hans själ med kroppen i den svala graven ned?
Och hela folket ropade: vart gick väl konungen,
och ingen ingen svarade i mörka kammaren!
— Jag kan slå vad om att David diktat den visan enkom för att reta Saul för att han ingenting vet om döden, sade Hartman. Det var en vansinnig idé att sjunga nu — tål det inte! För övrigt kanske jag redan är vansinnig — —
— På dårhus kanhända vi kommer, skrattade David. Men nästan alla dårar är roliga. Jag kände en mjölnare Ekberg på B. hospital. Han sitter dag ut och dag in och skriver sitt namn på en griffeltavla, beundrar det och stryker ut det och skriver nytt igen, för varje gång säger han med stigande hänförelse till sig själv: Du Ekberg, du Ekberg, en sån stilig, fin, bildad kar du ä! Du kan skriva å du kan räkna å du kan skriva ditt namn så fint, så fint! Ack du Ekberg, du Ekberg! Och så har dom en gammal dödgrävare, som varje dag drar av sig stövlarna utanför celldörren, kysser vardera stövelklacken, håller ut bägge stövlarna på rak arm och säger med hög röst: Tiden tar — Karlskrona å Boston — Gud bevare kungen och fäderneslandet! Han tror inte att prästen kan jordfästa någon om han, galningen, inte först hinner spotta tre gånger i en knut för den döde.
Alltmera dimmiga och virriga satt de till långt in på natten och bara berättade om dårar. De fann dem allt roligare. Och de nickade till varandra och skrattade.
Det fanns en dåre i U. som bara höll på att bygga små palats av sin egen träck, han gjorde sedan små kulor av den och gick omkring och siktade och sköt på palatsen, alltid glad. Och de nickade igen till varandra och skrattade och sade:
— Tänk när vi blir såna!
Men plötsligt lade sig en liten töcknig dimma över Davids ögon. Han slöt dem och tyckte han såg ändå, men allt var så ljust och tilltalande, ibland så strängt gråblått och så fjärran. Han log, han visste att han var i porten till haschischland. Och vinet gjorde honom sömnig. Han satt plötsligt och skrattade åt Hartman.
— Jag skall strax gå till Ziri, utbrast han, jag skall, du får ursäkta mig — —
— Dåre — nej, stanna, vad tänker du på! Det är ju mitt i natten!
Men David sprang redan ut på gatan, utan att bry sig om vännens varningar. Den kyliga luften därute eggade honom — och dock fanns det en svag röst inom honom som sade att han borde akta sig för att göra en dumhet. Han beslöt att inte alls bry sig om Ziri i kväll, han skulle gå hem och lägga sig. Det var verkligen “mitt i natten“.