När han kom upp fann han Terje ensam, sittande i sängen och stirrande på honom som om han varit rädd. Men han satt endast och begrundade gamla minnen — och så var han hungrig och hade inga pengar. David blev genast så rörd över detta förhållande att han i sitt nuvarande tillstånd kände lust att gråta. Hastigt plockade han upp fyra tiokronor ur fickan och lade dem i Terjes hand.
— Ät gosse, skrek han, du får alltihop, alltihop!
Och han omfamnade den stackars hungrige målaren, klappade honom och tröstade honom.
— Ät upp för alltsammans.
Terje tog bara en av tiorna, reste sig, såg noga och prövande på David, varpå han frågade med låg röst:
— Säj, tycker du aldrig att ditt huvud sväller och blir så stort att det inte får plats inne i rummen?
— Din skojare! Nej, aldrig i världen. Varför frågar du så?
— Det gör ingenting. Men jag hade en farmor som vart galen, och hon bar sig åt ungefär som du, men strax innan det bröt ut tyckte hon att huvudet blev så stort att hon måste gå ut i fria luften för att få plats med det.
Detta meddelande mottog David med ett så ohejdat gapskratt att Terje i största förskräckelse skyndade ut med tian i ena handen. — Sov litet, sade han i dörren, så kanske det går över.
Han funderade på att lägga sig, han var ganska säker på nu att Ziri inte menat riktigt allvar. Och medan han rumlade omkring i rummet kom han att titta på bordet.