Där låg ett brev, het om kinderna röck han det till sig och bröt det och läste:

Älskade!

Jag ljög, men det var mot min vilja, jag har inte någon ro förrän jag får säga detta. Hela världen synes mig förtvivlad, jag vet ingen utväg och ur detta anar jag en förestående olycka. Du får inte resa från staden utan att ha träffat mig, jag är så olycklig och jag har gråtit hela natten. Men du är så ung och så sann. Du får aldrig besöka mig i mitt hem, jag vill träffa dig där du bor. Möt mig på gatan nedanför trapporna i morgon klockan två, jag sitter i bilen tills du kommer, när jag får se dig gör jag tecken och du går före och jag följer efter på avstånd.

Svik mig inte!

Din sorgsna
Ziri.

Sakta lade han brevet på bordet och satte sig stilla på en stol. En hemlig fruktan blandades med våldsam glädje. — Du älskar mig — du älskar — viskade han med tårar i ögonen — och det — det börjar nu. Är det inte härligt? Men det börjar således nu — vad är det då som börjar — vad är det? Jag tager — min broders — hustru — — och dig är icke lovligt att taga din broders hustru! Men vad menar jag då — visst älskar jag — hur var det Maupassant låter den gamla damen säja — jo — ser du, äktenskapet är en institution till statens bestånd, men kärleken, den är en instinkt, och den kommer från Gud! Den kommer från — jaha, jag bryr mig för övrigt djävulen i Maupassant — den kommer från Han. Precis Han är det. Och vi har bara att känna oss som ett spån på strömmen — ingen botten under oss — då lever vi, då lever vi! Å, älskade, stolta lilla vackra Ziri! Jag skall kyssa din mun — jag skall kyssa din mun! Den där munnen som din — man kysst så många tusen gånger — du kanske var lika kär och olycklig innan han fick dig — du sover i hans famn och sedan går du hit — vem rår för att du går hit? Jag, bara jag.

Å nej, nu får det vara nog, jag reser, jag reser! Men vad gör det nu då om hon går ur hans famn i min? Om han inte vet det? Ingen vet det. Och den där Han. Gud, han vill det. Och när vi då känner oss som ett spån på havet, när vi då älskar och bedrar en man, då lever vi alltså i Gud.

Å nej, nu tar jag det för lätt, ändå. Vad är det där som ropar i mig att jag gör orätt i att låta Ziri gå hit upp? Det är det som sitter innanför alla skal och aldrig kan bli orent. Jaså, blir du oren av att älska henne? Det var lögn. Vad är det då, varför kan jag inte vara glad ens över detta? Varför jublar jag ej, sjunger, skrattar?

Han steg upp och läste brevet ännu en gång. Sedan kysste han det och gömde det i plånboken — jag vill, jag älskar, men jag är feg, sade han. Vad är det jag är rädd för? Mitt onda samvete, ja, jag måtte vara en liten okunnig fördomsfull stackare, bara. Jag älskar henne, men jag är rädd för Gud. Alltså tror jag ännu på den där som skrev upp alla mina barndomssynder i en stor bok, och hade boken på en hylla till domedag, då tog han ner den och såg efter hur debet och kredit gick ihop.

— Men kanske, kanske, mumlade han ändå, att det inte är den där guden i alla fall. Kan det vara möjligt att jag skulle vara lika osäker på om detta var rätt även om jag vore alldeles säker på att all tillvaro upphörde i och med döden? Jo då, jag skulle tycka att det hela vore orätt ändå. Mot — mot den andre!