De satt under väldiga, skuggiga träd och talade om kärleken, den eviga, icke jordiska kärleken, som är allvarsammare än döden och mäktigare än Niagara. Han såg in i Ziris ögon, de vidgade sig, han såg på andra sidan om dem ett land med fruktträd och blänkande hav, hennes ögon blev portar och genom dem kunde han se paradiset. Så kysste de varandra och sprang igen. Flämtande stupade de omkull framför den gamla gravhögen vid Juskus. De somnade i varandras armar. När han vaknade var Ziri försvunnen. Han låg och stirrade på den gamla gravhögen och såg hur jorden öppnade sig. En man steg upp ur graven, skakade leran av sig och stirrade med blinda ögon rakt mot solen som just steg upp röd bakom Baddobergets svarta åsar. Det var Tao, han liknade en finne och höll en slidkniv i handen. Men han var klädd i en grå vadmalsjacka, becksömsstövlar med näversulor och knivbälte med hornknappar. Han skakade i hela kroppen liksom av raseri, vacklande, raglande försökte han gå några steg framåt men föll huvudstupa ned i sin grop igen. Ett skott ekade genom skogen, David reste sig och sprang, han hörde hundskall och skyndade dit. Hans bäste vän och jaktkamrat, Harry, låg och blödde ur ett otäckt sår i sidan, han hade skjutit sig själv, han rev av honom västen och lindade den kring hans kropp som en gördel under det den döendes stövlar sparkade upp jorden och ljungen runt om och bröstet hävdes. Hans ansikte blev så skönt i döden, David böjde sig ned och såg in i ögonen, han såg hur de vidgades, de blev som ett par mörka portar, genom dem skymtade paradiset. Det var Ziri.

Hand i hand sprang de igen, genom stora aspskogar, vars grenar slog dem i ansiktet, över brinnande risland där svarta karlar sprang och flåsade med granruskor i händerna, över hällar så heta att deras fötter brändes, genom byar, över åsar, kärr och tjärnar, genom städer där mörkhyade soldater postade i gathörnen och skott smällde. Husen ramlade, taken rämnade och vräkte sig ut över gatorna, granater fräste på torgen, vidare, vidare, fortare, fortare! skrek Ziri. Tao har vaknat, Tao kommer och dödar vår kärlek! På alla sidor om vägen rann blod, jorden skalv och dånade, mitt i larmet kom ett expresståg körande, det stannade, de steg in i vagnen, det satte sig i gång, de var räddade, de sjönk ned på en soffa och höll flämtande varandras händer, hårt, hårt, aldrig skulle de skiljas mer. Tåget bestod av en enda vagn, så lång, att dess bortre del försvann i fjärran, och där långt ifrån i dunklet kom konduktören. Han var liten som en dvärg, han växte när han kom närmare, det var hans barndomsvän som skjutit sig, han kom ännu närmare och drog sin kniv — Juskus-Lars. Sakta som en spindel kröp han inpå dem. — Det är Tao, skrek Ziri. Orgeln brusade igen, tåget stannade och de steg ur. På plattformen möttes de av hurrande människor som viftade med stora kvastar av astrar och azaleor. Ett svart tempel reste sig bland palmer i fjärran, en skara präster i gula mantlar bildade häck kring Tao och Ziri, som skulle vigas i Mahamkaras tempel.

David gick ifrån dem och stannade i lumpboden på etthundratjugonde gatan. Han steg in i rummet, det var tomt, men på en hylla låg Tao, den lille trämannen, och sov. Han var klädd som en finne, hade hornknappar i bältet och sov med öppna ögon. Kniven låg bredvid. Han tog kniven, satte den mot Taos hals och förde den sågande fram och tillbaka. Den gnisslade mot trähalsen — Förnuft! skrek han, Tao, vad är du mot kärleken! Han skar allt djupare tills han höll huvudet i handen och stirrade in i ögonen, de tycktes allt vackrare, de vidgades, de blev portar och genom dem kunde han se in i paradiset. Det var Ziris huvud han höll i handen, men han grät icke och var ej rädd. En lång stund stod han alldeles stilla och hörde hur orgeln brusade igen. Han höll ej längre det avskurna huvudet i handen, han höll bara en liten bok, en svart bok, Sanningen stod det på pärmen. Medan han förgäves höll på att öppna den försvann hela jorden. Han var bland bländande, höga vita alper, en sky av stjärnljus flöt ned, och ljuset brusade som en orgel.

— Lever jag eller är jag död? viskade han och satte sig upp på bädden. Hans huvud var lätt, befriat, han kände sig föryngrad, liksom renad, räddad. — Herre Gud, klockan är ett på dagen, ropade han, om en timme skall hon vara här!

Han sparkade till lermodellen så att den föll i bitar.

Sedan började han hastigt ordna rummet. Han tyckte att han till sist fått det mycket vackert, och han sprang nedför trapporna till blomsterhandeln på hörnet och köpte blommor som han ordnade i en gammal målad kruka och ställde mitt på det gröna bordet. Till och med solen tittade in ett tag och hälsade, ute på gården gick någon och sjöng, tvärs emot i ett fönster drillade en kanariefågel. Bullret från gatan ljöd skrattande muntert och i trappan hade han mött Martinus, som varit upp och hämtat något och nickade farväl åt David med ett spjuveraktigt leende. Husfadern hade lämnat en lapp på bordet att ingen kom tillbaka före sex. I ateljén rådde en dager av nästan blått, tunt, filtrerat ljus, de många glada skisserna lyste och skimrade från väggarna. Hela rummet jublade, tyckte han. Och nu — hans hjärta klappade litet fortare — nu var det tid att gå och möta henne. Ett ögonblick mindes han Tao och stod och grubblade över honom en stund, tills det slog kvarten i Östermalmskyrkan. Då såg han sig för sista gången i den stora spegeln som stod i ett hörn, fnös litet åt de illa medfarna skorna och gick nedför trappan. Han var vid den tiden en lång, smärt och slätrakad yngling med hög panna och ett något plågat ansikte. Husfadern brukade kalla honom Hjortdödaren, därför att ansiktsprofilen var ett rödskinns.

9. De lyckliga och deras olyckor

Hon kommer in i ateljén med små försiktiga, rädda steg, hon vet knappt om hon törs se sig omkring, hon verkar oändligt blyg och ändå tror David att han ser något av eggande begär i hennes slånbärssvarta ögon. Han är från början en sjukligt misstänksam älskare, det flyger underliga tankar genom hans unga heta huvud, han tycker ibland att det inte kan vara möjligt annat än att han är ämnad till leksak åt en lysten kvinna, han tycker nästan samtidigt att aldrig någonsin en kvinna sett så svekfritt trofast ut, haft så kloka, ärliga ögon. Ja, han är ingen blind älskare — nu vet han knappt om han ens är en älskare, i samma ögonblick han håller henne i armarna far en darrning genom honom: famnar han en ny olycka? Är det små glimtar ur en vildkatts ögon han ser? Är det en blyg furie? Men han barmar sig själv ögonblickligen för all sin dårskap och i nästa ögonblick fuktas hans öga av tacksamhet över hennes kärlek. Och de sitter bägge två som två snälla barn på den blå filten som döljer de smutsiga lakanen i Terjes säng — visserligen litet underligt att redan sitta där, tänker han, ty hans febervakna förstånd kan aldrig låta bli att arbeta, men det finns ju ingen annanstans där man sitter bekvämt. Hon kysser honom så att han kommer att tänka på den där furien igen, hon tycks dyrka honom, hon stirrar in i hans ögon som såge hon in i en helig eld, och aldrig hade han sett henne så vacker och ung som nu, aldrig hade han älskats som nu, med så få ord, men så lidelsefullt. Och ändå kan han ej bli berusad just nu, och det är ett slags skymning över hans ögon, som ej fanns där den där gången på konditoriet. Men han känner att han börjar längta efter den där vildkatten som han sett i hennes ögon, han känner sig vild, vansinnig, som buren av svarta, starka vingar över en avgrund, han vill leva starkt, han vill handla hänsynslöst — han vill — plötsligt vill han ha henne — ögonblickligen. Då sliter han sig loss och går upp och ställer sig vid fönstret, tyst men brinnande. Hans tilltagande passion hindrar honom ej från att i samma ögonblick tänka: det var måhända det enda jag ville henne! Så måste det vara, det kan ej vara på annat sätt. Men icke ett steg vidare, jag skall hålla reda på djuret i mig. Han biter ihop tänderna och får något hårt över ansiktet. Så vänder han sig om och ser på henne. Han blir nästan brännhet — har hon genomskådat honom, har hon vid beröringen känt hans begär? Herre Gud hon är ju ingen ung oerfaren flicka — det är inte första gången — att han då alltid måste tänka på det där!

Och han går åter och sätter sig bredvid henne.

— Älskar du mig? frågade hon, är det möjligt att du älskar mig? Och han försäkrar att han gör det.