— Älskar du mig — fast jag är fattig och ingenting — fast jag ej ens har en fast anställning? frågar han. Och hon försäkrar att hon aldrig, aldrig älskat någon som han. Och de sitter och viskar till varandra som om detta vore den allra första vaknande kärleken som en vårdag tänt eld i dem. Och dock, tänker han, har hon i fem år varit hos en annan man, och han, han har varit hos Crispi. Livet är så underligt, det kastar oss hit och dit, man skall bara vara ett spån som följer med strömmen. All hans gamla melankoli griper honom, han känner sig bitter och olycklig utan att veta varför. Men han tiger och bara smeker henne, ömt, varligt, passionen är borta, han blir nästan tankspridd.
Ziri, hon vet ej heller hur allt detta skall sluta, hennes unga älskare ser ju på henne som om han tyst sörjde en död. Hon sitter och grubblar över detta, och plötsligt trycker hon sig intill honom. — Jag är så ensam — allt är så förskräckligt, rädda mig — älskade! Hon ryser när hon säger detta. Hennes mörka hår vilar mot hans kind, hennes ena fot och vrist är blottad, hon lutar sig starkt mot honom, och han känner hennes mjuka bröst. Han flammar till, tar henne i famn och kysser henne. Men med ett förskräckt utrop sliter hon sig lös, hon står darrande på golvet med nedslagna ögon. — Jag måste gå, jag har redan varit för länge, flämtar hon, och han stiger upp, ännu med rött, men behärskat ansikte, och hjälper henne med kappan. Han vill säga något, men rösten bara famlar, han omfamnar henne på ett så tydligt sätt att hon bannar honom. Och han hinner knappt fråga: När? och få till svar: I morgon, samma tid, förrän hon är utom dörren. Han står stilla och hör henne stiga in i hissen, tjutande går den nedåt, hela rummet vibrerar. Hu, det låter som en hög vargar när hissen går!
Men de träffas dagen efter, och dagen därefter och många dagar som flöt bort som ett ingenting. De gick sida vid sida utför blåsiga, våta gator, och människorna såg förundrade på dem och tyckte väl att de var mycket lyckliga, och det var de också. När de satt på någon kall och tröstlös soffa under Djurgårdens avlövade ekar och såg in i varandras ögon så kände de ej alls den fuktiga vinden som smekte dem hårt och omilt. De kunde leta sig vägar och gömslen långt in under träden och bryta grenar att sitta på. Och han berättade henne sitt livs historia och hon hörde på, och han dolde ingenting och för det tycktes hon älska honom ännu mer. Och ibland hade de en liten högtid för sig själva uppe på Terjes vindskupa, de hade vin och blommor och de var rusiga av salighet.
En dag, en kväll stred han med henne och vann henne fullständigt, och efteråt brast hon i gråt och grät länge. Och det var ganska besynnerligt: från och med den dagen kunde de ej vara tillsammans utan att äga varandra alldeles. Men ännu besynnerligare fann hon det, att hennes farhågor för att kärleken dem emellan då skulle upphöra alldeles inte slog in. De endast åtrådde varandra häftigare, deras kärlek växte, syntes det dem, dag för dag. Men först nu kom där en skugga mitt i solen, den kom krypande sakta, men säkert. Det var det tröstlösa, det meningslösa i deras förhållande, som nu satt och gnagde deras unga hjärtan. Om sin man talade hon aldrig och han var henne tacksam för detta. Han beslöt att icke tänka på något, att bara leva för stunden, han sade henne att hon blivit en del av honom, att han aldrig, aldrig kunde bli fri mer. De måste alltid vara tillsammans och älska varandra. Och hon viskade att så skulle det vara, men de trodde ingendera att det skulle få vara så.
En dag när han ej träffat henne på tre dygn, gick han ut till Djurgården ensam och sökte upp en av de många platser där de suttit tillsamman. Där långt inne bland ekarna och almarna stod ett litet träd med nästan torra grenar. Han mindes att hon en gång rispat sin kind mot en av dem, han bröt av en bit av den och kysste den och tog den med sig. Han skulle kunnat kyssa märkena i sanden efter hennes klack. Hon var numera David Ramms lilla gud, någon annan behövde han ej för tillfället och han grubblade inte så mycket som förr. Han oroades ej mycket, han levde i ett tillstånd av vila och hänryckning på en gång, hela det fula livet var borta, det fanns bara han och hon.
De vågade ej besöka krogar och konditorier, men de uppsökte små billiga ställen i utkanterna av staden och satt där bland murare och målare och slaktare, vilka stirrade på dem så mycket de orkade utan att kunna störa dem det minsta. Och någon gång tog de tåget ut till förstäderna och satt hopklämda på någon billig biograf, när regnet drev dem under tak. En enda gång hade de druckit kaffe på Operabaren med påföljd att en av Ziris bekanta genast kom och hälsade på henne, kastande en förundrad blick på den magre ynglingen med det något svärmiska ansiktet. Sedan gick de endast till för deras bekanta omöjliga ställen och framlevde på detta sätt ett par månader.
Det är redan i november men ganska milt, själva vinterstormen far fram blid och nästan uppmuntrande genom gatorna, åtminstone tycker David så, tunnklädd som han är, vad är väl ändå stormen annat än ett glatt och ljuvligt budskap: samma storm susar ju kring dem bägge, samma stjärnljus flammar över dem därute i skogen bland de våta trädstammarna, samma fjärran buller från staden når deras öron, där de ligger sida vid sida på en yllefilt i lä bakom ett par klippor. Och hans älskade är ju så varmt klädd i sälskinn — vad kan det betyda om han fryser själv en smula, han är stark och seg, och han har ju först nu börjat leva!
Men i natt, när han kommer hem, är han verkligen hungrig. Han erinrar sig att han just ingenting ätit på hela dagen, och han är ju alldeles pank. Han minns att Ziri föreslagit att de skulle gå bort och äta kväll på ett avlägset värdshus, men att han avslagit det, han hade inga pengar, men det hade han inte sagt henne, bara att han nyss ätit. Hon hade sett ledsen ut, kanske var hon hungrig själv? eller anade hon att han svalt sig fram? Herre Gud, behövde hon mer än betrakta hans rock för att se det? Kanske detta, att han var så tarvligt klädd, var en del av orsaken till hennes rädsla för offentliga lokaler?
Hon var oftast så tyst och sorgsen numera, vem kunde veta vad hon tänkte på. Ångrade hon det hela? Men nej, hon älskade ju honom så vansinnigt.
Han satte sig i den tomma sängen — Terje och de övriga var bortresta på en vecka — och grubblade. För första gången blev det nu honom klart att han icke kunde fortsätta att gå så här, han skulle komma att gå under. Han hade ju föresatt sig att arbeta, att skriva en bok, att göra fria reportage för tidningarna — alltsammans hade sopats bort och gått om intet för kärlekens skull, och ville han inte gå under, måste han börja arbeta. Med vad? Kunde han resa hem? Från Ziri — och vad skulle han göra hemma? Nilenius skulle strax uppenbara sig, tala i ynklig ton om hur svårt han hade det, lista ut om han var pank eller ej, förfölja honom vart han gick, pocka på hans sällskap. Om inte Nilenius funnes, skulle han kunna låna ett hundra kronor av Hartman, det räckte ett par månader där hemma, och så arbeta i lugn och ro en tid. Men då skulle Nilenius aldrig en dag lämna honom i fred, han skulle arbeta på att få David med på någon brottslig handling, så att denne bleve lika föraktad som han var själv. Han hade länge förstått att Nilenius syftade på detta — kanske hade han ej det så klart uttänkt, men han strävade dit ändå. För varje gång David lyckades med något och vann erkännande, sjönk Nilenius ihop — blev svart i ansiktet och dyster — för varje gång David kom hem pank och trasig, levde Nilenius upp igen, kom inpå honom som ett slags hånfullt beskyddande far, beklagade och flinade. Å, det skulle inte vara så svårt att tänka sig att man sköt Nilenius ett revolverskott genom huvudet! Fördärvade han inte allt, hela hemtrakten, fanns det en vrå av det gamla barndomslandet i vildmarken där David trivdes och där han ej strax hörde Nilenius’ klumpiga gång och pustande röst? Om han ändå ville supa ihjäl sig!